Aftonbladet – 6 maj 1867, sida 3

Krönika. Innehåll: Recept på tillagningen af en veckokrönika. — Svårigheten att få en katt att passera för en kanin, — Bristande utrymme. — En tillämnad helsning till v3ren. — Tanken derpå uppgifven i brist af apropos. — Farbågor för en verldsbrand, väckta och lika så snart åter skingrade. — Krigsministerns sjukdom under försvarsfrågans behandling vid riksdagen. — Lazutskottet och dödsstraffet. — Hurusom svenska folket icke representeras af sina representanter. — Anmärkningar i fråga om fysiologiens tillämpning på skomakeriet. — De höga klackarnes lof. Om den läsande allmänheten visste, säger en af mina franska yrkesbröder, huru trefligt och lätt det är att icke skrifva en veckokrönika eller ett måndagscauserie, skulle hon fläta kransar åt journalister nog beslutsamma och hängifna för att hvar eviga vecka äflas i det enda ändemål att åstadkomma en eller par spalter prosa, som de vinnlägga sig om, de olyckliga! att göra roande. Ingenting, menar han, är mera simpelt än att göra en veckokrönika, och se här hans recept. I Januari talar man öm nyårsdagen, visiterna, visitkorten, visitkortporträtterna; tillbakablick på hvad som tilldrog sig i forntiden. I Februari ha vi karnavalen (i Stockholm fettisdagsmaskeraden) dårskapen och bjellrorna, Momus och Comus, intrigerna, mystifikationerna och det oundvikliga missöde som drabbar en resande från landsorten, hvilken inkastat sig i dessa saturnalier. Apropos intriger, skadar det icke att krö nikeskrifvaren i några elegiska fraser frågar sig hvad det har tagit vägen, det attiska saltet, som fanns för sextio år sedan, och våra galliska förfäders (hos oss: det gustavianska tidehvarfvets) snille och qvickhet. Läsaren bekräftar med ledsnad att de icke tagit sin tillflykt till krönikorna. I Mars är karnavelen död. En tår åt hars minne. Fastor och späkningar. Passionspredikningar. Ordlekar. Sedan, i April, kommer våren. Ode till våren. Några väl svarfvade ord om blommorna, gräsen, naturens återuppvaknande, stjernorna, qvionorna, fåglarne och allt dt som kräker på jorden. Sedan ha vi Longchamps (i Stockholm första-Majpromenaden), ett outtömligt ämne och hvilket länar sig till de mest komplicerade variationer allt efter som vädret och väderleken varit till. Man kommer till Maj månad. OQO, hur herrlig Majsol ler!...7 Man sjunger kärleken och våren. Jag älskar, du älskar, han älskar, vi älska, I älsken, de älska. Bröllopsskrift. Historia om en grefve och en hattsömmerska, eller en hertiginnas äfventyr med en bodbetjent. — Denna historia är alltid densamma: hertiginnan har blifvit betegen i den vackre unge mannen med polisongerna af ebenholz, den bleka hyn, den eleganta klädseln, den utmärkta hållningen, som på söndagspromenaden bligat på henne. På torsdagen återinner hon honom uppmätande kalikå ien lärftsbod. Ironi och förstörd illusion. För att göra denna episod tillämplig på grefven och modisten är det tillräckligt 2tt förändra könen — och upplösningen. Under Juni månad börjar man sakta klaga: Ah, hvad det är varmt!? — Eller också: Ah, hvad det regnoar!? efter omständigheternas föranledande. I Juli nya variationer öfver samma tema; från piano öfvergår man till forte, och man fortfar rinforsando ända till rötmånaden. Sedan landtlif, resor, brunnar och bad, och så vidare ända till den 31 December: bösteps sysselsättningar och nöjen, teatrarna, debnlerna, de nya pjeserna, den öppnade säsonsen och ändtligen hvarjehanda-nyheternis småmynt, krossade hundar, förrådda eder, kullstjelpta åkdon, kalfvar med tv hufvujen och hafsfruar med en stjert, skandalös rättegångar, orimliga vad, rykten från stnden och hemligheter från kulisserna. Allt etta, på ett passande sätt hoprördt med en god dosis kryd or, ger beqvämligen ämne tll emtiotvå plad rerier om året. Men för att vereda en ragu är det icke nog med haren. Den sanna förtjensten i det borgerliga köket vestår uti att låta en katt passera för en sanin. Det är just det. Lyckligtvis har Aftonoladet de här sista måvaderna varit så uppaget af riksdagen (och af annonser sedan!), utt dess krönikeskrifvare icke behöft äflas? vidare än för att någon gång få vara med vå ett hörn, på det hans signatur icke måtte nelt och hållet falla i glömska. Men när jag slutligen erhåller ordet, vet ag knappt hvad jag skall säga. Det komner utan tvifvel deraf att jeg ieke är no; Ivicktänkt. Sedan åtta dagar gick jeg, uten veräkning att få deltaga i den stora sångaresten i Paris och slå verlden och Aftonoladets Richard med häpnad öfver höjden vf mina brösttoner, och gnolade på den Dahlgrenska studenatsången: