Konferensen sammanträder verkligen i morgon i London. Alla tvifvel derom äro numera häfda sedan franska utrikesminietern, enligt hvad vårt lördagstelegram berättade, gifvit det officielt tillkänna för lagstiftande kåren. En annan fråga är dock, om den skall leda till det afsedda resultatet att förekomma utbrottet af ett krig mellan de båda makterna. Härom äro meningarne inom den utländska pressen delade. Ett stort antal öfverlemnar sig visserligen åt de ljusaste förhoppningar, och några anse till och med freden redan som betryggad. Pessimister gifvas dock äfven, och nekas kan ej att nägra af de skäl, hvarför de ej rätt vilja tro på fredsutsigterna ej sakna sin vig . Preussen, säga de, har visserligen gätt in på frågans hänskjutande till en konferens, men tillika förklarat att det ej vill lemna ifrån sig sin ockupationsrätt så framt det ej erhåller fullt tillfredsställande garantier för Luxemburgs neutralisation. Men hvilka äro dessa garantier, och skall Frankrike finnas villigt att ingå derpå? Om, såsom det från Wien berättas, Berlinkabinettet ej nöjer sig med den visserligen något i misskredit fallna garantien af ett protokoll, utan fordrar en säkerhet af wera substantiel art, skall man kunna komma öfverens om en ersättning, och skall ej tvärtom härigenom öppnas ett fält för nya och måhända mera omfattande tvister? Man erinrar om att den erfarenhet man sednast haft af konferensers törmåga att släcka brandämnen och afvärja kriget ej just synverligt talar till deras fördel. Till dessa tviflare hör äfven Neue Freie Presse i Wien, som i en artikel för förliden tisdag yttrar: Ordet kongress eller konferens har åter visat sin gamla trollkraft, men ställningen har icke desto mindre förblifvit lika betänklig som den var innan man i Berlin och Paris förklarat sig vilja gå in på en konferens mellan makterna. Vore dermed freden ens i ringaste mån betryggad, litade Preussen på Frankrikes ärlighet, och vore kejsar Napoleon så fredligt stämd som han samtalsvis försäkrar de neutrala makternas representanter, vore det att anse för en verklig förbrytels: att ej konuvgen af Preussen i sitt trontal och det napoleonska kejsardömets Monitör meddelat den i högsta spänning lyssnande verlden det glada budskapet. Vi ha straxt efter uppdukandet af de första konferensryktena varnat för en alltför stor optimism och ha redan i dag allt skäl att anse vår maning till den yttersta försigtighet välgrundad. Med de resp. makternas förklariog, att de på grund af ett af de neutrala i allrastörsta allmäcvhet skizzeradt förslag till en fredlig lösning principielt? gå in på en konferens är ju stort ingenting vunnet. Det visade Londonkonferensen före utbrottet af det tyskdanska kriget, hv.lken satt några veckor och slutligen utan resultat ätskildes; det visade äfven det af Frankrike den 17 Maj förlidet år gjorda, af Österrike och Preussen antagna konferensförslaget, hvilket hade fullt ut lika många utsigter för sig som det nuvarande, och om hvilket Monitören, sedan verlden 20 dagar invaggat sig i fredsförhoppningar, den 7 Juni förklarade, att det strandat på de af Österrike uppställda förbehåll och vilkor. — Preussen skall ej utrymma Luxemburg, så länge ej de neutrala makterna i stället för status quo i Luxemburg gifvit en garanti som är en fullkomligt equivalent för hvad det nu eger, nemligen ett betryggande af Tysklands gränser mot fransk krigslust. Fransmä-nens kejsare vill en konferens som skall utplåna denna följd af Waterloo, medan Preussen ej vill höra talas om någon annan konferens än en sådan som, om också i förändrad form, upprätthåller hvad Tyskland vid I Waterloo vunnit.? BSjelfva Journal des Dbats, som eljest hyser ett stort förtroende till diplomatiens förmåga, yttrar misstroget: Kongresser tjena efter kriget till att ratificera fulländade fakta; före kriget tjena de i de flesta fall endast till att konstatera att Inågon utväg till ölverenskommelse ej fiones.? ENOECTRONEE RS