As vev Utv, SUM 2 POM0NiUR PHTVIGE UVIRS osterlandskänsla, uppoffrat egna enskilda, ned förkärlek omfattade meningar och förlag, för att någonting skall kunna ernås i let hufvudsakliga och en någorlunda fast tgångspuokt beredas för ett förslag från egeringen, som kan ha någon utsigt till ramgång. Vi hoppas att båda kamrarne måtte vid len förnyade behandliogen af saken följa letta af utskottet gilna föredöme, att devatten nu måtte bli ämnet värdig och att le enskilda hugskotten och konsiderationerna kola veta att underordna sig känslan af tt gemensamt fosterländskt mål. De svårigheter, som 3:dje punkten i det öregående betänkandet företedde, då det yntes omöjligt att redan nu komma till ågon öfverensstämmelse i fråga om indelvingsverkets ombildning eller aflösning, har 1itskottet kringgått genom att, med anslutning till första kammarens beslut, föreslå en remställan till regeringen, att den må låta atreda och vid uppgörande af förslag till armåns organisation taga i öfvervägande, om och på hvad vilkor indelningsverkets börda må kunna lindras eller ock aflösas samt jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas. Det är med vilkoret om en sådan lättnad förutvarande bördor, som den föreslagna atsträckningen af den allmänna värnepligten ir oskiljaktigt förknippad. Det är endast under förutsättning att regeringen skall lyckas framställa ett förslag i detta hänseende, hvilket vinner bifall, som riksdagen nu, enligt utskottets förslag, sku:le uttala sig för en verklig allmän värnepligt. Men den, som äfven under förutsättning att regeringen kan på ett lyckligt sätt lösa den frågan, icke vill veta af något sådant ordnande af den allmänna värnepligten, hvarigenom ett verkligt nationalförsvar kan åvägabringas — han må åtminstone öppet erkänna, att den krassa egoismen är hans enda ledstjerna samt att frihet och fosterland för honom endast äro tomma ord utan all betydelse. Må man icke missförstå oss som skule här fråga vara om ett köpslagande; som skulle frågan derom, huruvida fosterlandet skall försvaras; kunna göras beroende deraf, huruvida den ena eller den andra kategorien af medborgare anser sig kunna begagna den kritiska ställningen ör att derur skapa tillräckliga förmäner och lättnader för sig. Nej, långt derifrån ! Förhållandet är helt enkelt det, att indelniogsverket, sådant det nu befinner sig, är föråldradt, såsom militärisk institution föga tillfredsställande och genom den ojemnhet och de oregelbundenheter det företer äfven mycket orättvist. Det är alldeles nödvändigt att man i sammanhang med frågan om hela försvarsväsendets organisation griperl sig an med en genomgripande förändring i denna 200-åriga institution, äfven om man antager, att den under den ena eller andra formen måste qvarstå tillsvidare, för att en dast efterhand och då nationens hela krigiska utbildning kommit på en annan fot, lemna plats för andra inrättningar, som mera harmoniera med ett genomfördt folkbeväpningssystem. Det är derföre af vigt att frågan om indelningsverkets förändring eller aflösning sättes i samband med värnepligtsfrågan, på det icke vederbörande alltför mycket må ge efter för tendensen att undanskjuta kinkiga saker till en obestämd framtid. Må man icke förglömma, att värnepligten icke är något nytt onus, som man vill införa. Vi ega den redan i och genom beväringsinstitutionen; vi ega den i ännu vidsträcktare grad såsom svenske män, hvilka icke vilja öfverlefva vårt fosterlands sjelfständighet. Det är ju klart, att då det på allvar gäller vårt vara eller icke-vara, måste dock alla landets krafter utan inskränkning ställas till regeringens disposition, så att den må kunna begagna dem till fäderneslandets frälsning. Men nu gäller det att på förhand ordna det så, att ett mindre mätt af kraftansträngning kan vara tillräckligt och att icke krafterna onyttigt och fruktlöst förspillas. Såsom sakerna nu stå skulle en betydlig del af vår vapenföra befolkning föras såsom offer till slagtbänken, och strömmar af blod förspillas, innan i lyckligaste fall det återstående stridbara manskapet i krigets hårda skola lärt sig att kämpa. Den utsträckning af allmänna värnepligten, som nu är ifråga, innebär ju i sjelfva verket endast: att full jemtikhet mellan alla samhällsklasser, mellan rika och fattiga, i detta fallinföres, så att ingen fritages genom ett demoraliserande lotterispel eller friköpning; samt att de virnepligtiga erhålla det allra nödtorftigaste mått af utbildning och öfning, som erfordras för att i krig kunna bli dugliga fosterlandsförsvarare. Hvad som påkostas för att ge hufvudmassan af vår försvarsstyrka någon öfning är icke bortkastadt. Ja, vi skulle i sanning vilja bedja åtskilliga landtmäna iandra kammaren noga besinna, hvilken stor besparing det kan medföra — besparing af deras söners fruktlöst spillda blod, besparing från nederlag, skymf och förödmjukelse, bespariog af hundratals millioner, som fienden kan förstöra elier i brandskatt och krigspålagor utpressa. Man har sagt, att ett parti inom andra kammaren skulle vilja i sammanhang med öfriga operationer bringa hela denna sak till att stranda. Men vi vilja, vi kunna icke tro något sådant. Vi höra icke till dem, som klandra att partier finnas; de äro nödvändiga inom det politiska lifvet; vi ha kämpat och skola utan tvifvel framgent få kämpa med parti och mot parti; men det säga vi ur djupet af vårt hjerta: Ve den, som gör fosterlandets försvar till en parlifråga, underordnad smärre intressen! Ve den, som gör frågan om möjligheten för nationen att med egen kraft värna sitt lif beroende af partimanövrer! Må ingen göra sig falska föreställningar om landets allmänva mening idenna punkt. Det kan ,väl hända, att en och annan representant bland sina kommittenter eller andra personer, med hvilka han kommer i beröring, kan påträffa någon, som är så fullständig och oförsynt materialist, att ban förklarar att det må gi med land och rike huru som helst, att det till och med gerna kan bli ett lydland, ett trälland, om blott hans euskilda intressen icke trädas för nära; men en sådan lumpen och cynisk uppfattning är oudskelof icke den. som kan kallas