Aftonbladet – 4 maj 1867, sida 2

Utskottets härefter följande undersökning af orsakerna till det rådande penningbetrycket är naturligtvis i vida mindre mån en framställning af fakta, än ett uttalande af åsigter, och vi skulle, om vi nu ämnade lja utskottet steg för steg i dess undersökning, utan tviivel finna oss föranlåtna att göra ett och annat inkast mot dess yttrade satser, bland hvilka likväl finnas flera sanna och riktiga. Vi inskränka oss emellertid att nämna, att utskottet under sina forskningar efter penningbetryckets orsaker, tager i betraktande i hvad mån dertill kunnat bidraga, i första rummet, jordbrukets egen utveckling, samt vidare spekulationslusten i fast egendom, ett improduktivt förslösande af på en gäng rikligt erhållna tillgångar, sådana yttre omständigheter som jeravägsarbetena och konjunkturförhållandena såväl utom som inom landet, samt slutligen beskattningssystemet, bankoch kreditlagstiftniogen samt kreditbruken. Naturligtvis har utskottet härvid äfven kommit att beröra den friare tull-lagstiftningen. Med fägnad finner man, att äfven detta utskott, vid hvars tillsättnipog gjorde sig gällande i den ena kammaren i viss mån protektionistiska tendenser, fioner sig böra erkänna, icke blott att förändringen i systemet för vår tull-lagstiftoing varit till prinipen sanna och riktig, uten äfven Satt tiden ir denna ndring varit inne, och att en återgång till det fordna förhållandet härutinnan icke torde vidare ens böra ifrågasättas?. Då utskottet gjort dessa vigtiga medgifvanden, kunna äfven olika tänkande ingslunda hafva något att invinda deremot, att Ssystemets? motståndare fått tillfoga en betänklighet dervid, att reformens genomförande hittills skett utan att vara med hänsyn till jordbruket så förberedt som önskligt varit. Det tjenar verkligen icke till mycket att nu tvista härom med dem som dikterat dessa ord. Vi anse oss emellertid böra här återgifva fullständigt det yttrande, hvarmed ut skottet beledsagar sin redogörelse för tulllagstiftningens utveckling hos oss. Utskottet säger: Att på detta sätt handeln, i bredd med öfriga samfundselementers successiva utveckling, först småningom och sedan hastigare befriats från onaturliga fjettrar och band är något, som ej kunnat annat än vara för våra näringar i allmänhet och jemväl för jordbruket till stor fördel. Särskildt hafva exportförbudens borttagande för jordbrukaren varit af oberäkneligt vä-de. Men, om utskottet sålunda tror, att den under sednaste årtionde genomförda förändring i systemet för vår tull-lagstiftning varit till principen sann och riktig, att tiden för denna förändring varit inne, och att en återgång till det fordna förhållandet härutinnan icke torde vidare ens böra ifrågasättas, hyser utskottet likväl den föreställningen, att reformens genomförande hittills skett, utan att vara med hänsyn till jordbruket så förberedd som önskligt varit, hvarigenom svårigheheten att vänja sig vid de nya förhållandena och lämpa sig efter produktionens nya riktning icke obetydligt förökats, samt att vid denna öfvergång till det friare utbytet mindre afseende blifvit tästadt å jordbruket än som skett i åtskilliga andra länder vid likartade tillfällen och som vår modernärings vigt och betydelse äfven här haft rätt att vänta, hvilket förorsakat ganska vidsträckta rubbningar och olägenheter. För den tredje och sista afdelningen af betänkandet, den som innefattar dess förslag, ha vi förut redogjort. Läsaren känner således, att förslagen endast gå ut på framställandet af önskningar, dem man re: kommenderar till regeringens behjertande. Då utskottet alltså icke ifrågasätter något onda beslut, vare sig i någon fråga der riksdagen ensam har afgöranderätt, eller der riksdagen stiftar lag gemensamt med en andra statsmakten, kan det synas vara af jemförelsevis mindre vigt huru besluten utfalla, helst framställningarne äro hållna i mycket allmänna ordalag och de påpekade angelägenheterna först skola, om regeringen fäster något afseende vid framställningarne, bli föremål för dess pröfning, och derefter i de flesta fall äfven för kommande riksdagars Så mycken vigt måste dock alltid tillmätas ett riksdagens uttalande, att nägot sådant icke beslutes i uppenbart olämplig riktning. Detta sker icke heller, efter hvad vi tro. genom bifall till hvad som hemställes rörande beskattningsförhållandena, åtgärder till sparsamhetens befrämjande, förändringar inom kreditlagstiftningen och lättnader i jernvägstaxorna. Man torde deremot böra betänka sig mycket väl innan man föreslår, att staten skall göra sig till Stock-jobber för att hålla hypoteksbankens obligationer i kurs, och det synes äfven vara ett väl stort ansp:åk att staten skall i längden sysselsätta sig med åtgärder och underkasta sig uppoffringar för att underlätta en viss handeisgren, nemligen boskapsexporten, om än det kunnat ha skäl för sig, att staten bidragit att få denna rörelse i gång då den var ny och oförsökt. Hvad åter beträffar de föreslagna förändringarne i banklagstiftningen, bland hvilka den vigtigaste är, att de enskilda bankernas sedlar skulle inlösas med klingande mynt, så är detta, såsom man torde finna, en framtidsfråga, som kan bringas på allvar å bane först efter genomförandet af den al utskottet äfven ifrögasatta grundlagsändring, genom hvilken riksbankssedlarnes tvånge. kurs afskaffas. Någon särdeles stor betyI delse har det således icke om riksdagen nu bifaller eller förkastar utskottets förslag i nde del. De af utskottet förordade intecknings-garantiföreningarne synas Oss I vara något för de flesta så nytt och frem. mande att icke många kunna tilltro sig ati derom ega ett omdöme, och i en sådan sak Itorde en riksförsamling böra undvika at uttala sig. Slutligen synes det oss äfven mindre på sin plats, att den ena statsmakten frambär önskningar till den andra om hvad som bör uträttas genom ?enskilda föreningar eller associationer?.