understöd. Yrkade afslag a betänkandet. Hr Ribbing. Ej utan någon förlägenhet har jag denna gång begärt ordet. När jag erinrar mig de skarpsynta och för den ifrågavarande sakens framgång varmt intresserade män, som utarbetat föreliggande förslag till ändring i grundlagen, måste jag fråga mig om ej mina ögon äro omtöcknade, då jag ej kan se att saken genom samma förslag är klarerad. Och likväl, jag må försöka att skärpa mina blickar så mycket som möjligt: för mig qvarstå ändå vid det förslaget betydande anmärkningar. Det är dessa jag går att angifva, öfvertygad som jag är, att de ärade medlemmarne från denna kammare i konstitutionsutskottet sätta frågans lyckliga lösning och hvad som dertill kan bidraga före hvarje annat afseende. Jag önskar att faga det framlagda förslaget i skärskådande, dels i anseende till dess innehåll, dels till dess form. Vid bestämmandet af lagliga gränser för främmande trosförvandters rätt att bekläda offentliga embeten i staten kan man gå till väga på tvenne sätt: man kan inskränka deras kompetens till erhållande af vissa embeten, eller ock lemna denna obegränsad, men deremot inskränka deras rätt till utöfning af embetet. Det förra sättet hade jag i mina motioner beträffande förevarande ämne vid sistförflutna och innevarande riksdag och likaledes sista riksdagens konstitutionsutskott följt, detsamma är ock det, som i regeringsformens nu gällande 28 är iakttaget: vissa embeten äro undantagna, till hvilkas sökande och erhållande andra än de, som bekänna sig till den rena evangeliska läran, icke äro kompetenta. I föreliggande förslag deremot är det andra sättet hufvudsakligen följdt: med undantag af lärareplatser i religion och teologi är rättigheten att söka och kunna utnämnas till alla embeten för främmande trosförvandter lemnad öppen, deremot deras utöfning af samma embeten redan på förhand i den föreslagna grandlagsparagrafen inskränkt. Följden häraf blir emellertid, om man först betraktar saken från statens synpunkt, at: densamma sålunda skulle erhålla embetsmän, om hvilka den på förhand visste att de, ej blott i enskilda, tillfälliga fall vore jäfviga, utan att de till en hel klass af till embetet hörande åligganden lagligen måste anses olämpliga. Jag är visserligen vän såväl af rättvisa och billighet, som äfven till en viss grad af den så kallade filantropien. Så långt går jag dock ickeiden sistnämnda, att jag anser staten böra välja mindre fullständigt dugliga embetsmän der mera fullständigt dugliga stå att erhålla, på sådant sätt till en viss grad behandlande embetena såsom varande till för embetsmännens skull, icke dessa för embetena. Och jag frågar, å andra sidan, om väl, med ett sådant förfaringssätt, i förevarande fall någon verklig fördel vore tillförsäkrad de främmande trosförvandterna? Jag vågar påstå, att förhållandet jemnt upp är det motsatta; detta, fördelen för dessa främmande trosförvandter, är den andra synpunkt, från hvilken föreliggande förslag bör betraktas. Det är nemligen klart, att erligt samma förslag tvenne på förhand skilda slags kompetens skulle uppstå, en bättre och en sämre: deras, som vore kompetenta till hela embetets utöfning, och deras, som blott vore det till en del. Till sednare klassen hörde de främmande trosförvandterna, och, under sådant förhållande, gjorde man väl annat, än hvad statens eget välförstådda intresse fordrade, om man icke till embeten utnämnde dessa, i mindre grad kompetenta. På sådant sätt skulle dessa trosförvandter väl ega rätt att söka alla embeten, men utan insigt, annat än i få undantagsfall, att erhålla något. — Jag kan måhända ännu tydligare uttrycka detta på ett annat sätt; det föreliggande förslaget lägger till nu gällance grunder för bestämmande af kompetensens grad äfven trosbekännelsen. Utskottet förklarar isin motivering detta öppet och försvarar detsamma då det säger, att vederbörligt afseende jemväl vid utnämning bör fästas på den inverkan, en sökandes trosbekännelse kan anses komma att ega på den sök.a befattningens behöriga utorninga (sid. 9), och, att ingen kan anses förtjent af eller skickhg till en befattning, med hvars hufvudsakliga åligganden han icke förut kunnat göra sig förtrogen, och hvilken han vid allt för många tillfällen blefve jäfvig att utöfva? (sid. 8). Jag kan ej erkänna riktigheten af dessa satser. Med den skicklighet och förtjenst, som enligt nu gällande grundlag utgöra de enda grunderna för kompetensens grad, kan jag ej förstå något annat, än hvad som kan ådagaläggas och pröfvas genom fullgjorda kunskapsprof och föregången tjensteutöfning; och derigenom kan äfven förtrogenhet med ifrågakommande åligganden både vinnas och visas, utan att för sådant ändamål tillika fordrades att tro på hvad man skall känna. Jag sjelf har t. ex. såsom Järare gjort mig förtrogen, såsom jag hoppas, med de historiskt gifna filosofiska systemerna och anser mig något så när åskådligt hafva kunnat framställa dem för mina åhörare; men icke tror jag derföre på eller bekänner hvart och ett bland dessa systemer, jag skulle då tro på och bekänna på en gång åtminstone tjugo olika åsigter. Eller, för att taga ett annat exempel, är det väl säkert, att hvarje domare obetingadt godkänner eller tror på riktigheten och rättvisan af hvarje paragraf af gällande lag; eller hafva icke förslag till lagförändringar utgått från eller förordats af hrr jurister, som äro medlemmar af denna kammare. Men kan man derföre påstå, att de ej äro förtrogna med eller skickliga att tillämpa den lag, efter hvilken de äro pligtige att döma? Nu gällande grunder för graden af kompetens äro objektiva och den sökande har således sin rätt lagligen bestämbar. Lägger man åter till dessa grunder den subjektiva af tro, så beror hans rätt på smak hos den afgörande; huru skall, vidare, väl en jemförelse mellan denna merit och de tvenne andra kunna anställas, och hvilket missnöje skall ej på detta sätt uppstå? Man erinre sig blott, hvilken ovilja det väckt, när man trott att presterliga befordringar skett ej ensamt med afseende på objektiva meriter, utan att dervid äfven i någon mån influerat värmen? hos den befordrade. Jag kan således ej annat inse, än att för de främmande trosförvandterna sjelfva, ej mindre än för staten, det sätt att bestämma gränserna för deras rätt till handhafvande af offentliga embeten är fördelaktigare, som utgår från deras kompetens att söka och erhålla sådana, än det som sätter dessa gränser i embetets utöfning. Genom det sednare få de väl skenbart en vidsträcktare rätt, men som i verkligheten, fruktansvärdt reducerar sig till en ganska obetydlig. — Genom det förra åter är väl deras rätt inskränkt, men der den finnes är den ren, jemngod med hvarje annans och af objektiva grunder bestämbar. Valet emellan dessa tvenne alternativer synes åtminstone mig ej tvifvelaktigt. Utskottet har mot detta af mig nu förordade sätt anmärkt, att nya tjenster kunna uppstå och de befintligas natur ändras. Men då kan ock grundiagen ändras; vi och förhållandena äro ju ej till för deras skull utan den för vår och förhållandenas skull och för dessas reglerande sådana de finnas, Utskottet har vidare, vid kritik af min motion i ämnet, anmält att denna vid angifvande af de embeten, hvartill fremmande trosförvandt ej vore kompetent, dragit alltför trånga gränser. Nåväl, det går då an att stryka ut den ena eller den andra af dessa gränser; detta är den enkla utvägen vid all grundlag, som i förevarande fall är uppställd P det sätt jag nu förordat, i den mån man vill utvidga rätten och befogenheten. Utskottet anmärker, att meranämnde sätt är förenadt med svårigheter. Finnas därvid sådana, som jag ej vill neka, så äro de åtminstone icke oöfvervinneliga, hvilket ock bäst bevisas af vår nu gällande grundlag. Säger man slutligen, att högst få embeten finnas som ej hafva något att göra med angelägenheter, som angå religiös vård, så erinrar jag 1 detta fall om den stora skilnaden mellan sådan embetsutöfning beträffande religionen eller kyrkliga angelägenheter, som består i lärandet af religionen, och sådan, som till sin natur är rent formel. Skälet att en prest inom lutherska församlingen ej kan vara af an: nan trosbekännelse är icke det. att han ej med läran kan vara förtrogen; det består deri att han ej sjelf tror på densamma och derföre ej kan leda andra till tro. Att deremot icke lutheran ej skulle t. ex. kunna nöjaktigt inom ecklesiastikdepartementet handlägga kyrkliga beforådrings