Aftonbladet – 2 maj 1867, sida 2

lagar, vi äfven måste, för att bibehålla lo. kalfärgen, gifva dem en passande ram, värdig deras excentriska sätt att gå tillväga. Det andra: Att våra läsare känna lika väl om ej bättre än vi, våra dagars byggnader och rum, och att det skulle vara fullkomligt onyttigt att för dem beskrifva desamma. Och ehuru våra unga gubbar, som utgöra hela Paris vid kapplöpningar, regattor och första representationer, i sin djupa vishet och sublima okunnighet beslutit att Carl den store aldrig funnits till, att Ludvig den trettonde uppstigit på Frankrikes tron endaet för att tillfredsställa diversehandlarne; ehuru uc i likhet med det förra århundra dets filosofer och det nuvarandes historiska pedanter förneka Ludvig den fjortondes regering all storhet och efterträdarens, Lud vig den femtondes, all elegans; skola vi likväl aldrig under loppet af vår berättelse rygga tillbaka för ett allvarligt studium af forntidens spillror. Efter denna förklaring för att lugna vårt samvete afsluta vi vår parentes, bedjande våra läsare förlåta denna digression, och återvända till herr Coquillard-Charbonneau. På tillsägelse och efter det han blifvit afskedad af grefvinnan de Casa-Real, följde vår man den unga kammarjungfrun. Såsom det anstår hvarje klok polisagent undersökte han, under det hon visade honom vägen, murarne och väggarne samt bemödade sig att anmärka några igenkänningstecken. Han skulle velat gifva mycket för ett märke, hvarigenom han kunnat känna igen sig och en gång säga: Här har jag varit förr. Men ack, det var ett fåfängt hopp! All hans goda vilja, hela hans uppmärk