Aftonbladet – 1 maj 1867, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — Talrikt besökt konsert. Från Oscarshamn skrefs den 27 April: Oscarhamns skarpskyttemusikkårs andliga konsert i Misterhult var besökt af inemot 500 betalande personer. Kåren uppträdde dock för ett auditorium af cirka 1500 personer. Anledningen härtill, bedröflig att omtala, var den, att den tarfligaste delen af befolkningen efter gudstjenstens slut förblef qvarsittande i kyrkan och trots såväl pastors som kronolänsmans uppmaning att afträda förblef qvar, hvarvid af flere röster hördes, att, som kyrka är socknas, så sitter vi här, så länge vi vill. Denna råhet hos den lägre klassen af Misterhults allmoge beklagades lifligt af de mera framstående hemmansegarne derstädes, med undantag af en enda, den förmögne hemmansegaren Carl Pehrsson i Basthult, som, då han såg, att de fleste på af pastor framställd uppmaning, redan voro på väg att gå ur kyrkan, med hög röst ropade: 7ä j galna som går ut, kyrka ä ju våran, och vi ska visa att, så länge vi vill, bli vi här. Detta hade naturligtvis till påföljd, att flera mindre musikaliska än grällystna förblefvo qvar. — Angenämt ressällskap. I Göteborgs-Postens Veckokrönika för i lördags läses: Efter en treflig souper hos en bekant utom staden stod en lustig ture mankerad på den åkaredroska, han beställt till hemtning, under det vådligaste ösregn i kolmörkret midt på landsvägen, till hälften beredd att återvända till den trefliga lokal, han nyss lemnat, för att der uppträda som kines. I detsamma hörde han rullandet af ett åkdon på vägen. Skönt!? tänkte han helt högt, shär kanske man kan få skjuts till staden.? — Ja, bevars, det går visst an, utbrast en röst från åkdonet, som i detsamma stannade midtlör vår vandrare, var god bara och sitt upp?. Det var en vanlig enkel skjutsvagn med två säten. I baksätet fanns en plats ledig och här satte han sig beskedligt ner. Hans sidokamrat tycktes, så mycket han i mörkret kunde skönja, vara en något bleklagd, mörksköggig mansperson, iklädd en grå öfverrock. Några små försök till börjandet af ett samtal aflupo utan framgång, snart stannade vagnen å Kungstorget och skjutsbonden utbrast: Herrn vill. väl icke följa med nu längre, kan jag tro ?? — Ahjo, hvarföreicke det! Hvart skall du köra?? — Jag? Jo, jag ska köra till cellfängelset med de här båda lifstidsfångarne, blef det oväntade svaret. — Hvafalls? Det var en annan sak! mumlade vår resande flat för sig sjelf, hoppade som en blixt ur åkdonet, stoppade en sifverpluring i körsvennens hand och försvann i nattens mörker. — Trobet i döden. En märkvärdig och rörande händelse har nyligen kommit i dagen vid afhörandet af ett mål, som var instämdt till den s. k. Burg?rätten i London, angående en uteblifven betalning af hundskatten. För åtta och ett halft år sedan dat en person vid namn Grey i London, om hvilken föga var bekant, utom det att han var i knappa omständigheter, bodde uti en föga känd trakt utsf staden, och blef begrafven uti Grey Friars kyrkogård. Hans grafkulle, jemnad med jorden och ej utmärkt genom något slags monument, kan numera knappast skin — men, ehuru främmande för vå got menskligt intresse, har denna plats ej varit obemärkt eller bortglömd. Under loppet af alla dessa år, har den dödes trogna hund hållit en beständig vakt öfver sin husbondes graf, och det var för detta djur som erläggandet af hundskatten påyrkades. James Brown, den ålderstigne kyrkogårdsvaktaren, sade sig ihågkomma Greys begrafning, och att hunden, en råtthund eller s. k. Terrier af skotsk race, var närvarande vid ceremonien. Påföljande morgon träffades ?Bobby?, såsom hunden kallades, liggande på grafven. Som hundar voro strängeligen förbjudna att vi stas på kyrkogården, bortjagades han derifrån utaf James. men återvände dagen derpå, och ehuru återigen bortdrifven, infann han sig lika regel messigt påföljande morgon, dä hans utsvultna tillstånd, der han låg darrande på grafven, slut ligen väckte den gamles medlidande, så att han gaf honom någon föda. Från denna tid erkändes Bobbys rättighet att begagna kyrkogården som sitt hem, och han har sedandess (8!2 år) ej försummat att tillbringa hvarenda nat. på sin husbondes graf. Då väderleken varit särdele: oblid har man försökt att stänga honom inom hus, men hans oupphörliga jämmer och tjut vid dessa tillfällen har tillintetgjort alla vidare försök att skilja honom från grafven. Nästan hela dagen är han synlig på eller i grannskapet af kyrkogården. Bobby eger många beskyddare och vänner — till och med indrifvarne af hundskatten ha ej visat sig fiendtligt stämda emot honom. I mer än fem års tid har hr J. Trail, som häl ler restauration n:r 6 Grey Friars Place! bekostat honom hans dagliga föda, och Bobby aflägger sina visiter vid de bestämda mattimmarne, med särdeles punktlighet. Hr Trail var nu in stämd till rätten för utbetalning af hundskatten, såsom varande den, hvilken ansågs hysa hunden. Hr Trail anförde, att han vore villig att erläggs skatten, såvida man få nde styrka sig vara rätts egare till hunden nen, så länge djuret ej fästade sig vid någo iss person, ansåg han sig 1; i Rätten, inseende giltighe de, samt de märkvärdig: företeddes vid detta mål jåstående utan afseende ett föremål för otal epade försök att loc fs it anställda uta leg, 58 detta trofast: omständigheter, hvil lemnade kärandens Bobby har länge va ersoners intresse, ort honom ha förgi många, som önskat djur.