erättigades äfven att för lånerörelsens berifvande upptaga lån af enskilda för lindrig änta. Alla dessa diskontinrättningar blefvo naurligtvis mycket anlitade, gjorde briljanta ffärer och lemnade sina aktieegare en högst etydlig viost. Såväl den allmänna riksiskonten som ock de enskilda diskonterna tvidgade allijemt sin länerörelse; de sedare öfverskredo vida sin bestämda rättiget att på banken utfärda assignationer å ralörer ända till 5 rdr, hvilka gingo såsom ankens sedlar i rörelsen; riksbanken, hvilens sedelemission ständigt växte, tvekade j att lemna riksdiskonten större försträcklingar än som medgifvits, och tvingades lessutom äfven, ?till förekommande af den reda i allmänna rörelsen, som inställd inösen af de privata diskonternas assignatioer skulle hafva förorsakat?, att lemna dessa liskonter extru biträde till ganska höga beoppunkofullmäktiges åtgärd att lemna riksliskonten och de enskilda diskonterna så vetydliga försträckningar klandrades strängt de af alla dera som icke voro delegare i institutioner och äfven af dem, nvilka cke fingo sina växande läneanspråk tillredsställda. Det upplystes visserligen, att jå, genom generaldiskontens och riksgäldsliskontens upphörande, dessa verks utgifna ån till en stor del måste flyttas öfver till riksdiskonten, så hade i alla fall de från banken beviljade 400,000 rår. som anvisats ill den sednare såsom grundfond, varit otillräckliga, och bankens biträden, som blifvit sträckta ända till mellan 6—7 millioner rdr, ljaktligen absolut nödvändiga. Men de ofvannämnda klagomålen fortforo ju högre irsvinst diskonterna lemnade,. Då fråga väcktes att af riksdiskontens enskilda delegare infordra det belopp (200,000 rdr silfver), hvarmed de enligt oktrojen voro skyldiga att ytterligare förstärka banken, afstyrkte 1809 ärs bankoutskott en sådan åtgärd, emedan det kunde väcka en mindre förmänlig tanke om bankens soliditet?; men vidtog i stället den åtgärden, att från 3 till 5 proc. höja räntan ä det belopp, som banken förskjutit till riksdiskonten öfver 400,000 rdr, hvarigenom de enskilda delegarnes oskäliga vinst på de af dem inbetelta 200,000 rår betydligt minskades. Erioras bör, att dessa och i allmänhet alla förvecklingar inom bankoch diskontväsendet vid denna tid blefvo för den stora allmänheten föga bekanta, enär rörande bankens angelågenheter den strängaste sekretess var iöreskrifven.