— ULUud gllve— yttrade Daron VvWirsen — ITA tt mina farhågor aldrig blifva bekräftade.? — De skola ej blifva det? — inföll grefve 5. ltu sed denna confiance som aldrig öfvergaflat onom huru ofta den än blef gäckad 1). bå De förhoppningar om den allmänna fördi enhetens afhbj pande genom de vidunderI u! ga beslut som Y515 års ständer fattat, och Ini vilka framstå i grefve v. Schwerins ofvanI hs nförda yttranden, delades df många och vå ramföralit af dem som till dessa beslut medI bi erkat. Erfarenheten gaf dock snart vid ke anden att baron Wirsn var vida meralej karpsionigt förutseende och blef era sannn pådd än den pessimistiske grefve v. SchweId in. 0 Redan den 1 Oktober 1817 nö: (. M:t sammankalla ständerna till u iksdag den 20 derpäåföljande November — ld jedes endast 2 år och 2 månader sedan den lic ansiella rekonstruktionsriksdagen blilvit lutad Orsaken till riksdagskallelsen uppI d afs vara Pden bekymmersamma ställning, b varuti en del Diskontverk sig befunno? —Ib nen orsakerna låga vida djupare. Diskon-d nas fall utgjorde dock den mest i ögonen lic jande anledningen för att sammankalla f nderna. d Ianan vi gå vidare torde det vara af in-d resse alt erfara hurn de resp. stånden, när il le äter sammanträffade, helsade hvarandra. Ir Johan Olsson Långberg, som anförde bon!b leståndets helsningsdeputation yttrade pålti iddarhuset: att om än de händelser som jr ärmast föranledt denna ständernas förnyade Is smmankomst voro mindre förenliga med lf triotens önskningar och mindre lyckligalo r fäderneslandet, så hade dock bondestån-å et i sjelfva djupet af bekymrets mörker genfunnit en stjerna, som lifvat hoppet om le yekligare tider: Missödet och motgången var Ir ;fta den enda lärmästaren som kunde föraly s till vishet och lycka?; — ?bondeståndet, k d n m hade nalkats riksmötet med blandade sänslor af bekymmer och förhoppning, trodie, att om rikets ständer lemnade det förra d ned den glada öfvertygelsen att hafva settla ikets yttre förhållanden tryggade och bri-b terna i det inre mildrade, eller åtminstonelt idrörda, så borde de nu samlas på nytt med ia len lyckligare avingen, att, med tärkesätla ens mognad och erfarenhetens dyrköptals vittnesbörd, öka styrkan af upplysningens anningar.? a Stockholms-rådmannen J. Fredin yttradelv sitt helsningstal på riddarhuset å borgar-a åndets vägnar, att fastän Svea folk icke lt made att befara något utom sig hotande, och lk nom sig sjelf icke heller hade orsak att laga öfver förlorad bergning af jordens röda, eller något hinder i lortgången af andets öfriga näringsgrenar, så var det liki ?en del penningeverk som föranledt en s och mild konung till rådplägning medin ikets ständer, on; medel och utvägar motla n oförmodeligen inträffad kränkning af medla orgarens säkerhet.? t Biskop E.v. Rocensteins heicniugstal hölls en skarpare ton. Ständerna hade för två lf ir sedan blifvit åtskilda med de bästa för-c e r or. Europas lugn var nyss förut Sverge, förenadt med ett tapper h redligt brödrafolk, såg sin sjelfständighet försäkrad, sina gränsor tryggade, sin sarsla vapenära återvunnen, sin utländska iksskuld betald, folkets skatter förminska , och grunden troddes lagd till näringar 2) och jordbukets säkra förkofran. ne; lvilken skulle ej hoppas på ett oafbrutet ortfarande lugn? — Men — den erfarne lä mannen, som icke fruktar de yttre stor-o ne, befarar snarare bekymrande följder u de ämnen till förstöring, hvilka obemärkt In .ch småningom kunna invärtes tära sjelfva rtygets byggnad. — Tänkande män ibland U ss hafva också med oro sett en tilltagande i ittsinnighet, som röjt sig i sina vanligaa öljder: flärd, fåfänga, yppighet, veklighet, t. rist på ihärdig arbetsförmåga; — och dejln safva fruktat att från dessa källor skulle a dag flöda oredlighet, vinglerier, vådor!V ör allmänt och etskildt väl.? n För att kunna fatte orsakerna till diskontverkens iråkade obestånd, torde det varajw vödigt antyda huru de tillkommit och huru le blifvit förvaltade. Vid 1800 års riksdag beslöts en allmän örmögenhetsafgift af 42 million rår silfver med höget 2!!2 procent af uppskattningsvärdet utgå åren 1800 och 1801 till hälften wartdera sret. För att underlätta denna örmögenhetsafgifts erläggande, utfärdade 1. M:t den 2 Aug. 1800 på ständernas beran en kungörelse med förbud motbegagvande af allt öfverflödigt silfver; till sådant kulle ej räknas hederstecken och allmänna belöningar, kyrksilfver, det nödvändiga bordilfret vid hofvet, samt skedar, gafflar, socsertänger och andra mindre silfverpjeser, f hvilka endast förläggarskedar fingo väga 0 lod. Ötfverträdelse af förbudet straffades ned den nyttjade pjesens förlust — angifvarens ensak? 3). Samtidigt härmed utgafs en annan kongl. :.ungörelse att banken, enligt ständernas bek lut, upptog lån i guld och silfver mot obliationer med 4 procents ränta på 5, högst 0 år, hvilka obligationer kunde användas b id betalning af förmögenvhetsafgiften. För att tillfredsställa det växande behofPe et af lån och bringa det öfverflödiga silfret H rörelse, medgats den 26 Aug. 1800 inrätandet af ett allmänt diskontverk genom ban1 en, med 600,000 rdr specie fond, deri en; kilda tingo på 15 år deltaga för en tredjelel mot aktier å mins: 50 rdr, som i verkilfver skulle i banken insättas, och aktiegarun derjemte förbindas att 2 månader fier tillsägelse ytterligare insätta i verkilfver 50 rdr pr aktie, mot åtnjutande af : prov. ärlig ränta i högst 15 är. — OakF adt dessa tvingande åtgärder och lockande nbud, äsyftande att förstärka bankens mealliska kassa genom inlemnadt verksilfver, Ia kades den dock ej under åren 1801 och lo 802 med mer än 714,000 rdr specie. g Det blef äfven medgifvet att i större landsrtsstäder inrätta diskonter. 1802 oktrojeades på 15 år en sädan i Göteborg med lg; 00,000 rdr bankomynt säsom grundfond,v wilken i verksilfver, utländska silfvermynts: ch oflysta svenska myntsorter skulle i ban-o en ivsättas. Diskontkontoret berättigades löpande räkning och till 3 proc. ränta lisponera lika stor summa som den insatta l;, rundfonden utgjorde, att derå utfärda as-s ignationer efter omständigheterna, men nåb mr a minimnivalör ä assignationerna bestämes icke. Året derpå beviljades oktrojer för D liskontinrättningar i Malmö med 100,00010 dr, och i Åbo med 150,000 rdr grundfond ö verksilfver, för öfrigt med lika fördelaro om Göteborgs diskont. I samtliga diskonernas vinst skulle banken hafva andel; de a — ö ) Ur en gammal riksdagsmans anteckningar, som th i manuskript förvaras af M. ) Den 29 Januari 1817 utfärdades en k. kungöft relse af innehåll att enär jerntillverkningen så betydligt stigit i värde och försäljningspris, fc att bruksidkarne utan särskildt understöd mes: delst nedsättning af tullafgiften, kunde hafva lir sin bergning, så återst xporttullen å stång. I o