fråga, skulle kunna draga tvifvelsmål huruvid svenska folket ville försvara sig; men talaren an såg att det bifall som lemnats till nästföregåend punkt vittnade tillräckligt i detta hänseende Striden emellan de olika åsigterna gäller egent ligen ingenting annat, än om man bör göra a med sina pengar mera än nödigt är. Den en sidan vill ordna vårt försvar med så ringa kost nader som möjligt; den andra anser att det ickt kan bli tillräckligt tryggande, om icke stora kost nader derå användas, militärlyxen bibehålles m m. Yrkade återremiss. Frih. Liljenerantz. Ingen tviflar väl på at svenska folket vill försvara sig, men hvad mar verkligen kan börja att draga i tvifvelsmål är. huruvida man vill underkasta sig de uppoffringai som äro nödvändiga för att vinna detta mål. Frågan är icke om att den ena eller andra klas sen skola göra några uppoffringar till förmån för en annan, utan frågan är om att vi alla skola göra hvad i vår förmåga står att försvara vårt land. Egentligen tvenne skäl ha blifvit anförda för återremiss. Det ena att denna fråga bör behandlas i sammanhang med frågan om lindring i indelningsverket. Men icke är det skäl att uppskjuta hvarje äfven den minsta förändring i afvaktan på denna frågas afgörande. Det andra skälet är, att man tror att skarpskytterörelsen kan ersätta beväringsexercisen. Talaren, såsom f. d. militär, och för närvarande chef för en bataljon skarpskyitar i hufvudstaden, trodde sig, på grund af den sakkunskap han sålunda förvärfvat, kunna, med erkännande af den entusiasm hvaraf skarpskyttarne äro lifvade och de vackra resultater i militäriskt hänseende hvartill de kommit, med skäl påstå att deras skicklighet dock icke är sådan att de kunna undvara all annan öfning; och dessutom är det icke alla skarpskyttekårer som iro så väl öfvade som t. ex. Stockholms och Göteborgs. Om man är ense om att 60 dagar är len kortaste öfningstid som erfordras, så trodde :alaren att mycket bättre resultat skulle vinnas zenom öfning under lugna tider på en gång än senom skarpskyttarnes splittrade öfningar. För öfrigt ansåg talaren skarpskytteöfningarnes egentiga uppgift ingalunda böra vara att bibringa andets ungdom den första öfningen i vapnens oruk, utan att utgöra en grund för den föreslaga andtstormen och tjena att underhålla den skickighet, man under beväringstiden förvärfvat. Frih. Gripenstedt fick härefter ordet. Hans införande hafva vi redan in extenso meddelat. Hr Jöns Pährson som afslutade diskussionen, yrotesterade emot, att svenska folket icke vill unlerkasta sig de uppoffringar, som äro nödiga i och ör försvaret och anförde i sådant hänseende, muru många millioner landet årligen för sitt förvarsväsende uppoffrar. Punkten återremitterades med 100 röster mot 6, som yrkade bifall.