nvad Dlet löljden: Ilva ar deretiter hade de Irr 1 villiges armå stigit från 20,000 till mer än 40,00 Iman. De fortforo att begära det andra, men fingc dl det ej. Med den erfarenhet man redan haft hade ir I det väl ändå varit skäl att försöka. Hvem vet, y kanske de nu utgjort 100,000 man. Öfverallt under talarens resor i landsorten hörde han: Gi oss äfven det andra året och vi ska ej bli njugga i återtjenst. Talaren visste nog hvad han gjorde, I när han i borgarståndet sistlidne riksdag framlade de vilkor, man för denna befrielse ville un. derkasta sig. Approbering i den exercis som er fordrades för andra årets beväring, förbindelse för den befriade att skaffa sig eget gevär, föreI teendet af betyg på visst minimum af färdighet i målskjutning: Det var hederligt budet, tänkte ) talaren, men regeringen tyckte ej så, och utskottet icke heller, oaktadt det har tre års beväringsexercis i sitt förslag. Deruti spårar man facko männen. När de uppgöra sina förslag till vapenöfningar, taga de merändels till mönster stora Jeröfrande nationer. Dessa behöfva alldaglig öfi ning, för att riktigt dressera sina maskiner, klämma -lur dem den sista gnistan af menniskan, för att a len dag kunna släppa kopplet löst på främmande r tegar. Men hos ett folk, som endast tänker på , Å sitt eget försvar, ersättes ofta bristen på större öfning af vida högre faktorer, såsom af känslan för frihet, af kärlek för den kultur man ärft och den man än mer förökad vill ge i arf åt kommande slägten samt, när det gäller, af entusiasmen, menniskoandens ståtligaste uppenbarelse på jorden Ett sådant folk slipar ej sina bajonetter för bröders bröst på främmande jord. Det använder dem blott som åskledare mot de blixtar, som, slungade af fiendehand, vilja slå ned i hemt landets skogar och på fredliga hyddors tak. Talaren yrkade återremiss, för att sätta utskotH tet i tillfälle att närmare öfverväga, huruvida ej Iden andra beväringsexercisen må kunna efterI skänkas skarpskyttarne, såvida de visade sig 1 kunna undergå alla de derför erforderliga prof. t) Han ansåg denna eftergift alldeles oundgänglig , I för den frivilliga beväpningens fortvarande be. stånd. Då skulle den bli en frisk strömsättning li den blifvande landtstormen, städse vara färdig, tlliten på det, att ila till hvarje hotad punkt, ty I frivilligt ger man mången gång allt, då man med tvång knappast ger något. Men skulle, det oaktadt, skarpskytterörelsen aftaga, nåväl, hvad hindrar att taga de begge exercisåren tillbaka? Skarpskytterörelsen kan aftaga, men aldrig skall hon dö ut. Hon skall stå qvar vid våra skjutbanor, stå qvar med sina rötter i skolorna, dit hon trängt, visande hvar den rätta grunden till militärisk uppfostran bör läggas. Hon har väckt tanken på behofvet af ett bättre ordnadt landtrsvar; hon har brutit mången fördom, såväl militärisk som civil; hon har blandat folkklasserna om hvarandra, gjort att alla anse sig lika vackra, rika och ädla, när de sträfva till gemensamt mål, stå i samma led för en gemensam frihet, ett gemensamt fädernesland. Hr Kjellson yrkade återremiss, på de af den föregående talaren framställda grunder. Hr Jonas Andersson framhöll den stora vigt skarpskytterörelsen onekligen eger och trodde att I man bör tillgodogöra sig skarpskyttarnes erfarenhet, äfvensom att utskottets förslag, hvilket medförde den olägenheten att mycken tid onödigtvis måste förspillas på framoch återmarscher, skulle möta stort motstånd inom hela landet. HAr Hedengren ansåg den af utskottet föreslagna öfningen vara den minsta möjliga, för att kunna erbjuda tillräcklig säkerhet, men då denna punkt stod i oskiljaktigt sammanhang med den tredje yrkade talaren återremiss äfven å denna. För återremiss talade dessutom hrr And. Aug. Andersson, Jonas Jonsson, Medin, Åke Andersson, O. B. Olsson, Stendahl m. fl. hvilka nu, såsom vid de flesta föregående punkter vägrade att, innan de fått någon Imdring i indelningsverket, åtaga sig någon ny bördn, och dessutom ansågs att utskottet fästat alltför litet afseende vid skarpskyttekårerna. Hr Ad. v. Proschwitz bemötte den sednare af dessa båda invändningar. Talaren har sjelf varit öfverbefälhafvare för en skarpskyttekår, och kunde derföre vitsorda att, om äfven i åtskilliga större städer skarpskyttarne omfattat saken med ifver och allvar och derföre erhållit god öfning, så vore förhållandet ingalunda detsamma allestädes. på landet. Och för öfrigt må skarpskyttarne blifva aldrig så öfvade i detaljerna, så kunna de dock aldrig blifva i tillfälle aft öfva sig i verklig fälttjenst, ty dertill behöfvas stora läger. Hr von Troil förutsåg väl, hvilket öde skulle komma detta förslag till del, men beklagade denna utgång. Hade kammaren antagit detta förslag, skulle den derigenom gifvit hela verlden ett bevis att vi vilja försvara vår sjelfeständighet och äro beredde att underkasta oss de derför erforderliga uppoffringar. Några talare hafva ansett den af utskottet föreslagna öfningstiden för lång, men utskottet hade ansett den vara den minsta möjliga, och skulle hafva föreslagit en ännu större utsträckning af öfningstiden, om man icke velat inskränka sig till det minsta möjliga för atticke göra dessa öfningar mera betungande än oundgängligt vore. Hvad beträffar dena anmärkningen, att utskottet misskännt skarpskyttekårerna förklarade talaren att om utskottet vågat föreslå öfning äfven under fjerde året, så skulle han gerna velat medge, att skarpskytt befriades äfven från andra årets exereis. Trodde för öfrigt att den förste talaren bedömt skarpskyttarne i allmänhet efter Stockholms skarpskyttekår, men samma skicklighet som der förefinnes icke hos alla kårer. Dessutom hade utskottet föreställt sig, att skarpskyttekårerna skulle kunna lemna befälsämnen för landtstormen, och trodde derföre icke att man kunde beskylla utskottet för att hafva ringaktat betydelsen af skarpskytterörelsen. Afven har man hört sägas att om beväringen skuile öfvas tillsammans med stammen, den förra skulle genom sin mindre öfning blifva till hin der för den sednare, men tvärtom föreställer sig talaren, att det skulle blifva en af stammens vigtigaste och käraste uppgifter att omhulda beväringen, öka dess skicklighet och blifva dess naturliga monitörer. Hr Hedlund ansåg visserligen att hvad den förste talaren yttrat derom att skarpskyttarne böra befrias äfven från andra årets exercis egentligen icke hörde till ämnet, men då frågan kommit på tal, ville han begagna tillfället att uttala den åsigt, att en sådan utsträckning iskarpskytts befrielse från beväringsexersis, vore den kraftigaste åtgärd man kunde vidtagå för landets försvar. stadga och en ordning, som nu på många stälåter hela skarpskytterorelsen, Så länge man anser nödigt att. bibehålla en stam, måste dock be: väringen öfvas tillsamman med stammen. Inoni utskottet hade emellertid en ganska aktningsvärd minoritet röstat för, ait skarpskyttarne skulle befrias från de 15 första dagarne af det andra årets öfningstid. Vice talmannen. De som yrkat återremiss, hafva derför anfört tre hufvudsakliga skäl. Det första var, att icke skarpskytt befriats äfven från andra årets exercis. Talaren trodde dock att medgifvandet af en sådan befrielse, skulle blifva af ringa praktisk betydelse, emedan en sådan grad af skicklighet måste föreskrifvas för att komma i åtnjutande deraf att jemförelsevis få skulle kunna begagna sig deraf. Det vore icke nog, om man hade en aldrig så stor skicklighet i de taljerna, man måste äfven hafva öfvat sig att röra sig i samlad trupp m. m. och detta kan möjligen en skarpskyttekår i någon stor stad komma i tillfälle att lära sig, men på landsbygden vore det i allmänhet omöjligt. Den andra invändningen var att vi icke behöfva exercis till sådan utsträckning som den utskottet föreslagit. Talaren ansåg deremot tillökningen af 30 dagar vara den minsta möjliga, Redan nu hafva vi beväring till tillräckligt antal, men hufvudfrågan är just att förskaffa den tillräcklig öfning, Förut har öfningstiden utgjort 30 dagar, utskottet har nu föreslagit en tillökning af 30 dagar. men nu har man här föreslagit att af dessa sednare 30 dagar skulle afdragas 10 å 20. så att hela tillökningen blefye endast 10 dagar. Öcen äfven denna lilla tillökning ville man endast medge under vilkor af lindring i indelningsverket, och härmed var man inne på den tredje invändningen; men obilligt vore, att äfven ot aftarlänatada nn Genom en dylik åtgärd skulle dessa kårer få en. len saknas; och en moralisk lyftning skulle gesl. i