Aftonbladet – 30 april 1867, sida 2

— Kongl. stora teatern. Meyerbeers sista storverk, Afrikanskan, som i går för första gången gick öfver svensk scen, vann vid denna sin presentation för allmänheten, såsom det tycktes, hennes lifligaste sympatier, och det alltid ymniga bifallet öfvergick några gånger till en Pfurore4, hvars motstycke vi högst sällan bevittnat. Också hade de många framstående förmågor, af hvilkas samverkan konstverkets värdiga upptagande hos oss berodde, tydligen af själ och hjerta sträfvat efter ett verkligt lysande resultat, och dessa, om förkärlek vittnande, samfällda bemödanden förtjenade väl att krönas med mer än vanlig framgång. Vi skola oförtöfvadt skrida till en närmare granskning af arbetets värde såsom tondikt och drama, samt af det i flera afseenden uimärkta sätt, hvarpå det såsom sådant återgafs. Fru Michaeli (BSelika), hr Labatt (Vasco), fru S.enhammar (Inez) och hr Arlberg (Nelusko) mottogo de libigaste bevis på auditoriets erkännande af det utmärkta i deras tolkning af styckets hufvudroller; och synnerligen efter första, fjerde och sista ake ternas genialiskt tänkta och genomförda slutscener tycktes åhörarne hänvförda -af Meyerbeers toner... Om bifallsstormarne emellrtid denna gång företrädesvis egnades åt dekoratörens och maskinistens förtjenster, har den store maöstron derför avt skylla sig sjelf, då han i detta arbete, såsom i många, bundit den konst, som bland alla är den lättfattligaste och den som snabbast år till hjertat, oupplösligt tillsamman med öreteelser, hvilkas bländande och fängslande verkan på sinnena åtminstone för ögonblicket snarare öfverglänser honom än tjenar att upphöja hans verk och, ehuru af honom använda såsom redskaper, understundom spela rollen af det hufvudsakliga. I den, ur musikalisk synpunkt, jemförelsevis temligen matta tredje akten, var detta pu händelsen, då hrr åhlgrenssons och Lindströms mästerskap i anordnandet af mis-enscenen här nästån uteslutande upptog intresget. Ep sådan dekoration som denna, ett skepp, som med illusorisk natur och sanning framställes krängande under stormedi 2 hafvet; som visar oss sin inre och och yttre sammansättning, däck och kajutor, mast och roder; som mottager gäster från en slu, hvars strid med vågorna man först får betrakta; som stormas af vildar och slutligen sjunker under det mest pittoreska skeppsbrott; allt detta är något på vår scen i sanning oerhördt och det öfverträffade betydligt hvad vi på stora operan i Paris haft tillfälle att se i samma scen. Likaledes var äfven i sin genre den utom: ordentliga prakt, som i fjerde akten utvecklas, då vi få göra bekantskap med Afrikanskans öfverdådigt lysande hofstat, någonting som var egnadt att blända och hänföra. Slutscenen, som framställer det ofant