Aftonbladet – 30 april 1867, sida 2

De sednaste underrättelserna från utlandet ingifva förhoppningar, att freden skall kunna upprätthållas — för i år. De från båda hållen gifna försäkringarne om fredliga afsigter, den ifver, hvarmed man nu förkunnar att man minskar eller upphör med rustningarne, sedan man förut bedyrat att man allsicke börjat rusta; alla dessa uttalanden tillmäta vi ringa vigt, ty vi erinra oss alltför väl, huru mycket slika demonstrationer hade att betyda förlidet år just vid denna tid. Vi stödja deremot vårt antagande i detta fall på några bestämda politiska sakförhållanden. Oaktadt den krigiska ton, som går genom den franska pressen, är Frankrike i närvarande stund mindre redo att upptaga kampen än dess motståndare; dess armå befinner sig nu, såväl i afseende på beväpning som de särskilda åldersklassernas öfning, på en långtifrån krigsfärdig fot; krigsutbrottet skulle dessutom göra verldsexpositionen fullständigt afbräck, så att de enorma kostnader, som derpå blifvit nedlagda, blefve så godt som bortkastade. Preussen deremot är visserligen i militäriskt hänseende mera redo; men de Politiska konjunkturerna äro för detta land föga gynnsamma. Det är nemligen stäldt utom allt tvifvel, att grefve Teufkirchens mission till Wien, för att der framställa vissa Bismarckska förslag, alldeles misslyckats. Utom det att österrikiska kabinettet af lätt förklarliga skäl icke skulle sätta synnerlig tro äfven till de Jjufligaste sirnsånger från detta håll, så har hr Bismarck i sjelfva verket icke kuonat bjuda på någonting annat än ett offoch defensivförbund emellan Österrike och det under Preussens hegemoni stående Tyskland; en sådan allians skulle naturligtvis endast innebära Österrikes definitiva utvisning ur Tyskland samt en garanti för Österrikes nu varande besittningar — en garanti, som i fredstid vore förödmjukande och i krig icke vore värd det stycke papper, hvarpå den b ifvit skrifven. Österrike skall säkerligen iakttaga en afvaktande ställning och begagna de blifvand: konjunkturerna, för att till sin fördel söka åvägabringa en revision af Pragfreden. Den nuvarande italienska regeringen står naturligtvis helt och hållet på Frankrikes sida. Dessa omständigheter skola utan tvifvel I föranleda båda parterna att lyssna till det förmedlande förslaget om Luxemburgs neutralisering och nedrifvaode af dess fästningsverk. En kongress, som tager en sådan plan till utgångspunkt, bör ha utsigt till att upprätthålla freden — intill nästa vår. Den halfofficiella artikel i Constitutionnel, hvarom telegrafen berättat, är af följande innehåll: Man söker i Tyskland göra den meninga gällande, att Frankrike önskar krig. i kunna ej nog kraftigt protestera mot en dylik beskyllning. Allt bevisar motsatsen, och Frankrikes politik har från första dagen varit och är ännu en fredens och iörsoningens politik. Den franska regeringen har uppriktigt trott, att efter Preussens ofantliga framgåogar och landvinningar nämnda land skulle sätta en ära i att visa måtta och aktning för sina grannars rättigheter och intressen. Allt i Berlin-kabinettets beteende och språk styrkte. henne i denna tro, och hon har alltid ansett Luxemburgfrågans ordnande såsom ett tillfälle, som naturligen erbjöd sig för Preussen att mot Frankrike ådagalägga god grannsämja och bjertlighet. Vi veta ej hvad man idag tänker i Berlin eller af hvilka bevekelsegrunder man låter leda sig der; vi äro okunniga om de skäl, som skulle ha medfört en förändring i de tänkesätt, man der lade för dagen; men hvad vi veta är, att franska regeringen aldrig i denna frågas ordnande i enlighet med Frankrikes intressen och befolkningarnes ön kningar sett lannat än en underpant för fred och för en varaktig fred. Aldrig har dessutom franska 1egeringen trott, att det kan vara i Preussens intresse att bibehälla en garnison i ett sjelfständigt land, som tillhör en främmande suverän och icke utgör en del af det tyska nordstatsförbundet. — Aldrig har hon trott, att Tyskland till och med skulle kunna göra gällande ett gemensamt ursprungs rättigheter i afseende på ett litet land, hvars befolkning enligt konungens af Preussen utrikesministers eget erkännande hyser den djupaste motvilja mot Tyskland och med hänryckning skulle rösta för sin förening med Frankrike, om man värdigades rådfråga henne. Kejsarens regering söker icke nu frammana kriget ur en fråga, i hvilken det — vi skola icke tröttna att upprepa det — endast såg en underpant för fred. Frankrike lifvas icke af någon ärelystnad, det har laggt åsido alla anspråk för egen del. Luxemburgfrågan har blifvit en europeisk fråga, och till. och medi detta nya skede håller Frankrike sig på afstånd för att ej lägga band på makternas fredsverksambet och ej draga egenkärleken med i spelet. Fivns väl något uppförande, som är mera oegennyttigt, mera fritt från hemliga föresatser och framförallt från krigsföresatser? Frankrike fruktar icke kriget — ifall, hvilket Gud förbjude! det skulle finna sig orättvist utmanadt dertill — men det önskar fred och är angeläget om, att intet tvifvel må sväfva öfver dess afsigter.? e— — — —-L Kamrarne hafva i dag haft sammanträden. hvilka icke företett något annat an