Aftonbladet – 29 april 1867, sida 3

MUSIE. Den förträfflize pienisten doktor Gusta Satter, som en tid uppebällit sig härstäde uppträdde i går för första gången inför vå allmänhet med en matin i musikaliska aka demiens lokal, och förvärfvade sig genon de många prof på stor och förvånande fär Idighet, han aflade under utförandet af pro crammets värderika och olikartade innehäll det lifligaste bifell af Shörarne. Jemte er storartad teknik, som vittnade om oinskränk herravälde öfver iostrumentet, var det kraf ten och bravureu, som hos denne virtuo: mäktigsst anslog, och det tycktes som on hans konstnäreindividualitet i det dånande fortissimot och det snabba tempot var i sit rätta element och framstod i sin största fri het ch egendomlighet, Den till sin tor något torra flygel, hvarpå konsertens samt liga nummer utfördes, motsvarade emellertid säsom uttrycksmedel ingalunda värdigt pia nietens utmärkta förmåga. Beethovens ass-durs-eonat, som utgjorde matintens inledning, återgafs icke enligt der uppfattning, hvarvid men hos oss i allmän. het är van, men med mycken originalitet och ett i de krafifullare momenterna mäktigt gripande allvar. I den berömda sorgmarsch tom ef.erföljer scherzot, förekom oss staccatot väl härdt anlitadt. Mcenadelssohns F-moll-fuga, föregången sf sitt herrliga preludium, ekänkte ähörarne genom såväl utförandets som kompositionens skörh t en rik, oblandad njutning; likasom, huru för återgifvaren måhända mindre betec nande, ett utmärkt vackert nummer af den nyaste tidens störste pisnokempositör, Chopin, och Thalbergs tolfte :yd, eå behagligt lätt till sitt iotrsck, fastän den är öfrerfylld sfsnarare latenta än triumigifvande svårigheter. Om Thalberg var den eleganta pianomusikens förkämpe är Liszt åter miraklernes; och äfven denne mästare var under matinen värdigt representerad genom en uf hans ungerska rlapsodier, i hvsres tolkning hr Satters Öfverlägsna styrka och djerfhet åter impor erende framträdde, sedan han i de båda istoämnda numren gitvit prof på finess och nseringskonst, — Skulle man möjligen, jemförande återgifvandet af Beethovens storverk med det at hrr Chopins, Thalbergs och Liszts salopgepjeser, hafva kunnat känna sig frested att hylla konsertgifvarens virtuositet på bekostnad af hans ingenium, så vittnade emellertid tvenne kompositioner af honom elf (Eifdröm och Caprice Espagnuol), den rra fantastisk, målande och täck, den senare hävförande genom rytu.ens trotsighet och populär, frisk melodi, otvetydigt att det var en konstnär med vida mer än färdighet och taleng, hvars bekantskap man här fick göra. Och deita oskattbara öfverskott, denna gepialitet som ingen motstär, röjde sig miähända ändå klarare genom konsertens slutnummer, som skänkte allmänheten den hos oss så sällsporda njutningen af en musi kalisk improvisation. Hr Satter erhöll såsom ämnen Mozarts melodi: YSäg farväl, lilla fjäril?, ur Figaro, samt Haydns österrikiska folksång, och uppenbarade i förmågan att utveckla, variera, sammanlänka, fugera, och med et: ord på alla möjliga sätt envända dessa all bekanta temas, en ingifvelsens och formens rikedom, som, utan afseende på experimentets större eller ringare koustrnärliga värde, i och för sig var mirakulös och hyllades med stormande bifall. Om, såsom vi taga för gifvet, hr Satter snart ånyo låter höra sig, uppmana vi på det lifligaste vännerna ar den musikgenre, ban med så stort mästerskap utöfvar, at: icke försumma tillfället att njuta af hans prestationer. Denna gång var auditorist blott alltför fåtaligt, men vål valdt och synnerligen intress radt.