Aftonbladet – 27 april 1867, sida 3

Vor 815 neSsrerna och deras TOSIEr. RIESDAGEN. Friherre Gripenstedts yttrande angående beväringsmanskapets öfning ), Ehuru jag för min del icke skulle tveka att bifalla utskottets förslag i förevarande punkt, emedan jag anser den föreslagna öfningstiden icke öfverstiga hvad som nödvändigt erfordras för att bereda nödig fasthet åt det försvar, man af beväringsmanskapet påräknar, så vill jag likväl icke motsätta mig den återremiss, som på grund af flera uppgifna skäl nästan allmänt blifvir påpekad. Men åtskilliga af de satser, som här blitvit framställda, äfvensom sjelfva uppfattningen af ämnet i sin helhet, sådan den under öfverläggningen ofta uppenbarat sig, äro af den beskaffenhet, att jag icke anser mig böra bibehålla en tystnad, som skulle kunna tolkas såsom ett gillande af dessa satser, eller som ett instämmande i en dylik uppfattning. Med sorgbundet sinne och med en känsla af dystra aningar, har jag nemligen under detta vigtiga ärendes fortgående behandling funnit, att här ej sällan visat sig ett, efter mitt begrepp, allt för stort begär att i främsta rummet tänka på sina egna intressen och att, än på det ena, än på det anira sättet, söka undandraga sig de uppoffringar och besvär, som alltid måste vara törbundna med ett ordnadt försvarsverk, utan att man nog allvarligt besinnar, huruvida detta är förenligt med fäderneslandets väl. Och det är visserligen ej heller första gången, som sådant nu inträffar. Tvärtom har äfven förut samma anda oftast varit rådande. Så hart. ex. då fråga uppstått, om att söka betrygga landets hufvudstad, åtminstone för faran af en fiendtlig öfverrumpling, eller att göra denna i alla afseenden så vigtiga punkt — sjelfva hjertat al samhället — till en fast stödjepunkt för vårt landtförsvar, man alltid bemött dessa förslag med inkast, att det icke är på det döda försvaret, utan på det lefvande, eller på sjelfva stridskrafternas utbildning, som man måste rikta sina omsorger. Och när så fråga blir om denna det lefvandet försvarets utbildning, om den fasta stammens bibehållande vid oförminskadt antal, eller det unga beväringsmanskapets öfning, så att hos detsamma en verklig krigsduglighet måtte uppnås, så vill man lika litet höra talas om några uppoffringar för detta ändamål, utan man söker tvärtom, hvar och en på sitt håll, att vinna någon fördel, eller att undandraga sig äfven de skyldigheter, man redan eger. Då jag nu yttrar detta, hvilket icke är något annat än ett faktum, så ber jag emellertid att på samma gång få förklara, att jag dermed på: intet sätt vill rikta en förebråelse mot någon tör bristande fosterlandskärlek. Jag har dertill ingen rättighet, och jag är dessutom sjelf innerligen öfvertygad om, att hvar och en af oss alla är lifvad af en varm och uppriktig kärlek till fäderneslandet. Men man undskyller sig inför sitt eget samvete med allahanda föreställningar. Man anser, att ingen fara hotar oss; man hoppas, att ingen skada skall inträffa; det har ju gått väl hittills och det skall nog gå bra äfven framdeles, blott man i sitt förhållande till andra makter går stillsamt och förståndigt tillväga. Sådana äro, om jag ej misstager mig, ungefärligen de tankar, hvarmed man lugnar sin oro, om någon sådan skulle uppstå, och hvarmed man försvarar sin overksamhet eller bemantlar sina enskilda intressen. Men, mina herrar! det ger ej an, att endast lita på förhoppningar. Det är godt och väl, att man bör föra en stilla och återhållsam politik, och ingen kan gilla en sådan högre än jag. Jag har verkligen rätt att fritaga mig fran all böjelse för någon äfventyrlighetspolitik, och jag vågar säga, att tider hafva funnits, då jag beseglat mina oid med mina handlingar, hvarjemte jag får förklara att äfven för framtiden jag alltid skall, så långt jag förmår, och så långt min verksamhet sträcker sig, motsätta mig hvarje steg i en sädan riktning. Men på samma gång måste jag också förklara, att jag skulle anse som den största olycka, ifall vi någonsin skulle befinna oss iden ställning, att vårt framtida öde vore beroende endast på lycka och tillfällighet, eller på andras gunst och nåd. Nej! vi måste hafva vårt öde i våra egna händer äfven om dertill fordras uppoffringar ade stora uppoffringar. Och jag kan icke fatta den tanken, som jag med förundran här hört framskymta, att vi skulle kunna blifva likgiltiga för vår framtid. Jag är icke ens säker på om detta verkligen kunde vara meningen; men om så var, måste detta yttrande hafva tillkommit af förhastande. Eller skulle någon kunna vara nöjd med att dela Polens öde? — Ett land och folk, som knappast har namnet qvar af sin tillvaro! — Ve de besegrade! — O, nej! blotta föreställningen af ett tillstånd, der vår frihet och sjelfständighet vore tillintetgjord, måste med afsky förvisas från hvarje svenskt sinne. Eller skulle verkligen en tid kunna komma, då en annan vilja än vår egen skulle bestämma våra handlingar? — Då andra lagar än dem, vi sjelfva stiftat, skulle här tillämpas? Då kanske till och med ett annat språk, än vårt sköna, herrliga modersmål, skulle ljuda i våra bygder? — Då en annan flagga, än den gamla, kära blå och gula som ärorikt gjort sin rund kring Europa, skulle blåsa från våra fästen? — Nej! och tusen gänger nej! — Vi ega ju ett land, som vi ärft af våra fäder, och som vi skola öfverlemna åt våra barn, ett land, som ingen med lifvet skall taga ifrån oss och som vi aldrig skola lemna värnlöst. Då den store skalden på andra sidan Bowtenhafvet, i det förlorade systerlandet, på vårt eget, sköna tungomäl med hänförelse utropar: Vårt land, vårt land, vårt fosterland! så finnes det säkerligen icke ett enda svenskt hjerta, der ej eh sämljudande sträng kommer i dallriug; och låtom oss derföre också här, pm vårt, ?de tusen sjöars land, tillägga liksom han: Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt. Men för att vara trygg, måste man vara beredd, och för att vara beredd, måste man i tid vidtaga sina åtgärder, ty i farans stund är det för sent. Må vi derföre allvarligt besinna, hvad som er fordras för att fast betrygga vår frihet och sjelfständighet, och må vi begagna fredens, lugnete och välgångens dagar för att ordna det, som för ett sådant ändamål är nödvändigt. Och icke heller invagga sig i den föreställ Å detta kan ske utan appoff ngar Se ansträngningar. Med ett särdel! 3 bort nöje har jag Ryes hört den öiste Värde talaren ), vara ie erfarenhet 1 hvad som Jförer ökar vt Och icke lärer kunna bestrid-—.pskytteväsendet såsom det häfevas, öppet och oförstäldt, att är --e8 en svensk man, tillkännagifva, -. ut öfning och militäriska bildning, som på detta sätt kan uppnås, ingalunda är tillräcklig — Jallra minst på landsbygden — för att ersätta den regelbundna och lagstadgade öfning, som I blifvit af utskottet föreslagen, och som är nöd I vändig för att bibringa vårt beväringsmanskap I den färdighet, sammanhållning och disciplin, som ovilkorligen erfordras, för att med något hopp om framgång möta en krigsbildad fiende. Det har varit för mig ett behof och en pligt latt uttala dessa åsigter, och jag tillåter mig derjemte, att lägga utskottet varmt på hjertat, att I det icke må låta den i sig sjelf aktningsvärda I böjelsen för hushållning och sparsamhet, som här haft så många ifriga mälsmän, undanskymma det ännu högre och vigtigare syftemål, som vi alla fast och beslutsamt måste eftersträfva, och för I) Vi sakna för dagen utrymme för återgifvande af hela den i detta ämne förda debatten, men