Aftonbladet – 27 april 1867, sida 2

skan quarteronen och erfor ett behag afatt se henne. På tu man hand med detta bruna barn kunde hon låta sin tanke förirra sig i rymder, som hon förr besökt, och ännu tro sig vara i Havana, i dess skuggrika trakter, der hennes ungdom lemnat efter sig oroliga minnen, outplånliga spår. Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Quarteronen skulle icke hafva tillåtit sig att störa donna Hermosas drömmerier. Grefvinnan mäste sjelf bryta isen. Och hon bröt den; så mycket mera som af något magnetiskt skäl, svårt att förklara, den unga flickans orörliga bliek tyngde den mogna qvinnan. å grefvinnan icke mera erinrade sig. skälet, hvarför hennes unga tj:narinna befenn sig vid hennes fötter, ställde hon på henne den första fråga som kom hence för : öre klgokam ne 2 — mitt barn? — frågade hon pi nska. Son har yes tagit fem, herrskarinna?, svarade quarteronen på samma välljudande råk, hvars obetydligaste ord äro såljufva i mhet och kärlek, så energiska då passionerna äro i rörelse. PRedan fem!? Ja, men var icke oxolig, herrskarinna.? Hvarför skulle jag varå orolig??? Mötet är icke förrän klockan åtta.? I Det stackars barnet hade ännu icke fulibordat sin olyckliga mening, förrän donna Hermoga, uppvaknande ur sin ögonblickliga apathi, häftigt reste sig upp, fattade slafinnans hufvud mellan sina bäda genfylla händer och skakade henne med feberaktig bäftighet, i det hon utbrast; Är du tokig, chica, som talsr så utan att veta om man lyssnar på oss? Ämner du förråda mig??