Aftonbladet – 26 april 1867, sida 2

?Det är icke om sin trohet eller gin tyst låtenhet som den stackars Marcos Pray ville tala. Hvartill gagnar det att tala on det som är? Marcos Praya bönfaller hos si herrskarinva, att hon icke nåtte förakt hans tillgifvenhet. Har han icke alltid tje nat henne blindt?? Jo... Alltid!... Alltför mycket, kanhän da...? mumlade hon. Jag k nner er för färliga lydnad.? Min själ lyder ännu beständigt sefioran röst. Min arm är lika kraftfull zom fordom Säg. blott ett ord, och denne man. ? ?Denne man skall ni respektera, Marcos. ? Jag?? inföll mestizen munlande en do förbannelse. Jag befaller det. Hans lif skall vara e heligt. Jag vill det!? Jag skall lyda.? Godt. Ni kan gå. Jeg behöfver var ensam.tt För att tänka på honom?? sade Marcos Orden hade undfe Nit honom helt ofrivil ligt. Hans hat mot grefve Warrens hade gifvi sig luft mot hans vilja. Mademe de Casa-Real rätade upp sig och frågade med ytterligt förakt i sin ton: ?Hvad rör det er?? ?Förlåt, sefiora, förlåt! Ni har gjelf sagt det finnes ögonblick då jag törlorar förstån vet...? Och vördnaden.? 7Mitt nit förde mig för långt. Förlå mig.? Tjenaren framstammade dessa ursäkte: med eså stort bryderi, hans anletsdrag vor eå förvridna af blygsel öfver att hafva låti genomskåda sig och af smärtan att hafvt misshagat sin herrskarinna, att denna åte: bortlade sin min af en förolämpad drottning