Aftonbladet – 26 april 1867, sida 2

hvad hon för blott några ögonblick sedar icke velat höra till något pris. Hon stampade otåligt med foten. Slutligen beslöt sig Marcos för att svara. tJag såg honom beg:fva sig bort.4 cHvem ? han?4 frågade madame de Casa Real, som. för sitt sednaste anfall af nyfi kenhet glömde det besök hon förut h:ti. Mennen derbortifrån.t Grefven? Ja, sefiora. Näväl?s frågade hon med illa under tryckt otålighet. Ni har gråtit, herrskarinna. uJag?st Ja. Jag har sett edra tårar. Jag ba sett dem. Må vara. Hvart vill du komma med det? Det var en obeskriflig glädje för tjenarer att berrskaritnan kallade honom för du För att erhålla denna belönivg skulle har hafva gått genom eld och lågor för henne. Kreolskan visste det nogsamt. Hon var säker om att Marcos Praya skulle göra allt för att förtjena denna ynnest, som han under förhandenvarande omständighe ter icke haft tillfälle att göra sig värdig. Lyckan gör stundom menniskan stum. Mestizen tvekade att svara, emedan hen icke ville gå miste ens om ekot utaf hen. nes ljufva ord. Hermosa upprepade sin fråga: Jag har grätit, jag medger det. Men du, Marcos, hvad kan du göra dervid? Marcos ögon lemnade icke sin herrskarinnas lilla hvita hand, hvaraf följde att han, på samma gång han beundrade hennes fingrar, icke förlorade ur sigte det dödande vapen, hvarom vi förut talat. Vare sig af tankspriddhet eller någon hämndinstinkt hade grefvionan de Casa-Real