Aftonbladet – 25 april 1867, sida 2

vände det fram och åter på alla sätt och började skratta. Detta skratt, med sin silfverklingande ton, svarade på en af heanes tankar om hämnd, och likväl var det behegligt, förledande, oemotståndligt som ce läppar, hvarifrån det utgick. På skrattet följde afbrutna ord. Det fanns litet af hvarje hos denna beundransvärda varelse: något af barn, något af qvinna och nögot af tigrinna. Man känd: att dessa så hvita tänder, dess rosenfärgade fingrar, skulle kunna bita, sönderriiva, förstöra eller mörda. Det var bestämdt en stark man, denne grefve Noöl de Warrens! å långt hade grefvinnen de Cassa-Real bunnit i sina reflexioner och sina hämndplaner, då eit lätt buller kom henne att hastigt vända Bakom henne stod en man. I en vördvadsfull ställning slukande henne med sina blickar, böjde han ned buivudet, på det hon icke skulle märka hans djerfnet, och bugade sig för henne sä fort han såg att hon vände sig till honom. Det var en mestiz i fulla styrkan af sin ålder. Hans breda axlar, hans korta och tjocka hals, hans smidiga rörelser, bevisade att få menniskor skulle, trots hana ringa storlek, komvreit till rätta med honom i en strid man emot man. Hans namn var Marcos Praya. Öfverraskad af höns närvaro, betraktade grefvinnan honom ett ögonblick under tyst nad, och sade derpå med en rörelse af vrede, som hon icke ens gjo ig mödan att dölja: tHvem har kallt dig? Marcos svarade icke. I kreolskans hus visste hvar och en hur