dig, är icke allenast behöfligt att utvidga värnepligten i den riktning, att den blir allmän, utan äfven så att den utsträckes till alla ålderklasser, som äro vapenföra, till hvilka torde kunna räknas den manliga befolkningen mellan 20 och 50 år. Denna utsträckning, fastän kanhända mindre behöflig för den aktiva armån, är dock nödvändig, för att öfverallt gifva det för oss så vig tiga ortförsvaret den vederbörliga och öfverallt befintliga styrkan, hvarvid dock bör ihågkommas, hvad som redan ofvan blifvit påpekadt, att detsamma mera har karakteren af ett tillfälligt uppbåd, än af en längre tids krigstjenst. I sammanhang med frågan om värnepligtens utvidgande må utskottet tillåtas anmärka, att det ansett lämpligast till K. M:t öfverlemna och afgifva detaljeradt förslag till de undantag i afseende på värnepligtens fullgörande, som kunna finnas behöfliga, hvarföre det allenast ansett sig böra omnämna de vigtigaste, nemligen sjukdom eller vanförhet; i afseende på vanfrejdad person har utskottet trott sig böra föreslå, att han bör hafva skyldighet, men icke rättighet att deltaga i fäderneslandets försvar, hvarmed utskottet afsett, att han visserligen icke skulle få ställas i ledet bland andra medborgare, men väl kunna användas till behöfliga fältarbeten. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet tillstyrka: 9:0 a) att hvarje svensk man från fyllda 20 till fyllda 50 år är skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till friköp eller lega, underkasta sig den derför erforderliga öfning; 5b) att från denna skyldighet, som tillika bör betraktas såsom en medborgerlig rättighet, ingen annan betrielse må ega rum än den, som betingas af sjukdom, vanförhet eller af de eljest synnerligen vigtiga skäl, som, efter Kongl, Maj:ts framställning, riksdagen kan komma att antaga; och ec) att vanfrejdad person har skyldighet, men ej rättighet att deltaga i fäderneslandets försvar. De skäl, som föranledt utskottet att ej påyrka värnepligtsålderns framflyttande, äfvensom att tilldela de 6 första åldersklasserna åt beväringen, de 4 derpå följande åt krigsreserven och de 20 sista åt landtstormen, nemligen att gifva dessa armåns olika beståndsdelar deras erforderliga styrka, hafva ofvan blifvit angifna och behöfva således härstädes ej upprepas. Utskottet har för de 6 första åldersklasserna trott sig böra bibehålla det gamla namnet beväringen, emedan det är häfdvunnet samt betecknar den del af de värnepligtige, som egentligen afses att införlifvas med stammen. För att i det längsta åt krigsreserven bibehålla karakteren åt ett tillfälligt uppbåd, som blott i yttersta nödfall bör införlifvas med stammen, har utskottet trott sig särskildt böra föreslå, att densamma, såsom egentligen tillhörande landtstormen, ej får utgå till aktiva armåns förstärkande, förrän beväringens alla klasser inom samma ort blifvit uppbådade, äfvensom att den ej må, utan riksdagens hörande, utom de förenade rikenas gränser användas. I afseende på beväringsskyldigheten har utskottet vidare gjort det vigtiga tillägg, som hittills saknats såväl i vår, som 1 åtskilliga andra länders värnepligtsförfattning, att nemligen till krigstjenst inkallad beväring skall tjenstgöra till krigets slut, äfven om han under detsamma skulle utträda ur beväringsåldern. Härigenom förebygges möjligheten deraf, att en hel beväringsklass, som redan erhållit krigsvana, kanhända midt under krigets lopp anser sig hafva laglig rätt att lemna fanorna, till obotlig skada för försvaret. Hvad slutligen beträffar landtstormen, har utskottet ansett sig ät Kongl. Maj:t böra öfverlemna att låta uppgöra förslag till dess närmare organisation, samt allenast inskränkt sig att tillstyrka, det den skulle organiseras länsvis i kompanier och bataljoner, samt att krigsreserven borde ordnas på sjelfständiga afdelningar. På det ouppbådade delar af beväringen ej må kunna undandraga sig deltagande i ortförsvaret, har utskottet särskildt trott sig böra föreslå, att ikrigstil hvarje man inom beväringsåldern, som icke på annat sätt är till rikets försvar uppbådad, skall vara skyldig att ingå i landtstormen. ed anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet tillstyrka: 10:0 a) att den allmänna värnepligten fullgöres dels i beväringen och dels i landtstormen ; d) att beväringsskyldigheten vidtager vid fyllda 20 och varar till fyllda 26 år, dock så att till krigstjenst uppkallad beväring tjenstgör till krigets slut, äfven om han under detsamma skulle utträda ur beväringsåldern ; ec) att värnepligtig från utträdet ur bevä ringsäldern till fyllda 50 år tillhör landtstormen, som bör organiseras länsvis i kompanier och bataljoner; d) att landtstormens fyra yngsta åldersklasser bilda krigsreserven, som, såvidt möjligt ordnas på sjelfständiga afdelningar, och hvilken till aktiva armåns för. stärkande icke får utgå, förrän beväringens alla åldersklasser inom samma ort blifvit uppbådade, samt ej heller må, utan riksdagens hörande, utom de förenade rikenas gränser användas; e) att i landtstormen i krigstid ingår hvarje man inom beviringsäldern, som icke påginnat sätt till rikets försvar är uppad. Äfven frågan angående beväringens fördelande på de olika vapnen har utskottet i sina enskildheter ansett sig böra hänskjuta till Kongl. Maj:ts bestämmande, samt derföre inskränkt sig att allenast i allmänhet uttala den åsigten, att beväringen vid armåns mobilisering bör införlifvas med infanteriet, artilleriet och ingeniörtruppen samt för detta ändamål i fred samöfvas med dessa vapen, men att densamma med hänseende till kavalleriet blott bör afses till ersättning af lidna förluster och derföre särskildt utbildas. Utskottet får med anledning häraf tillstyrka: 11:o a) att beväringen under fredstid fördelas på alla vapen, med undantag af kavalleriet, hvilket vapen endast vid inträffande krig tilldelas beväringsmanskap; bd) att beväringen samöfvas med stammen, för att vid armens mobilisering, på nyssnämnda undantag när, genast med densamma kunna införlifvas. (Forts. följer.)