Frågan om forsvarsverkets ordnande. Utlåtande, med anledning af väckta motioner rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor m. m. (Forts. från lördagsbl. Rättvisan af den grundsatsen, att hvarje krigsduglig man, så länge han är vapenför, skall deltaga i och öfva sig för fäderneslandets försvar, d. v. s. af den allmänna värnepligten, har på sednare tider blifvit så klart insedd och djupt känd af svenska folket, att utskottet knappast anser sig derom behöfva orda. Obilligheten deruti, att de bemedlade folkklasserna genom friköp eller lega tillåtas befria sig från en skyldighet, som alla borde anse tillika som en heder och en rättighet, är, hvad man än derför ur den tilltagande civilisationens synpunkt må anföra, så påtaglig, att den ej erfordrar bevis. Klartär likaledes, att en börda, som, ehuru i sig sjelf tung, likväl med tålamod skulle bäras, om den vore lika fördelad på alla samhällsklasser, blir ännu tyngre, då den kastas allenast på de obemedlade, äfvensom att de sednare, redan förut i många hänseenden jemförelsevis sämre lottade än de bemedlade, under sådana förhållanden med ökad obenägenhet skola motsätta sig hvarje utvidgning af värnepligten, så nödvändig den än må vsra för försvarets stärkande. Derjemte bör icke förgätas den verkliga skada, som tillskyndas armån deraf, att nationens mera bildade beståndsdelar få tillfälle undandraga sig krigstjensten, hvarigenom mycken intelligens samt isynnerhet en god tillgång till befälsämhen gå förlorade. Alla dessa talande skäl mot en ojemn fördelning af värnepligtens börda hafva äfven gjort sig gällande inom folkets medvetande, långt innan lagstiftningen kunnat besluta sig att gifva den formel giltighet. Allt efter som beväringens behandling blifvit bättre och dess öfningar bedrifvits på ett lämpligare sätt, hvarigenom deras militäriska ändamål för de värnepligtige blifvit klarare, har antalet legde och friköpte sjunkit. Då de legdes antal före den 2-åriga exereisens införande utgjorde i medeltal 16 till 1700 man och de närmaste åren derefter omkr. 1300 man, uppgick de friköptes antal, oaktadt beväringsklassernas betydliga ökande i förhållande till befolkningens tillväxt, år 1861 allenast till 1061 man, år 1862 till 927, år 1863 till 965 och år 1864 till blott 733 man, vid hvilket sistnämnda belopp det under de två. sednast förtlutna åren ungefärligen hållit sig. Afven torde man kunna an aga, att en stor del af de värnepligtige, som det oaktadt undandragit sig beväringsexercisen, på sednare tider deltagit i skarpskytteröselsen. Vid åsynen af dessa fakta måste man ovilkorligen komma till den öfvertygelsen, att tiden för den allmänna värnepligtens införande nu är inne. . . Men för att erhålla laglig och aldrig utsinande tillgång af manskap till den förstärkning al försvaret, som numera allmänt erkännes nödvän