Or nvars Delrielse fyrtuo millioner tyskar kallas till vapen. F. Possart anslår tyskarne i Ryssland till öfver 470,000; af detta antal torde omkring 130,000 — adliga godsegare, borgare i städerna o. s. v. — tillhöra provinserna Estland, Lifland och Kurland, der de avse sig såsom herrar, ehuru utgörande blott en föga betydlig minoritet, alldenstund de nämnda provinsernas hela folkmängd uppgår till vidd. pass 1,700,000. Redan när, efter lifegenskapens upphäfvande 1819, några folkskolor upprättades, hördes enskilda röster yrka att. man borde förtyska den lettiska och estni-! ska urbefolkningen. När lifländska landt.dagen öppnades 1864, förebrådde d:r Walther i sin landtdagspredikan i starka ordalag sina tyska landsmän att de ej längesedam vetat ait genomföra hela den Jettiska och estniska befolkningens germanisering, hvilken han framställer såsom en trängande nödvändighet. Semtidigt framträdde i alla tre provinserna förslag om deras landtdagars sammansmältning till en; — analogien med det schleswigholsteinska ridderskapets förfarande är omisskännelig. Men dessa tendenser väckte den största uppmärksamhet bland ryssarne; väl blefvo de tre provinserna sammanslagna till en eparki af den grekisk-katolska kyrkan, men den ofvannämnda tyska presten afsattes, liflänska landtdagen måste desavouera hans predikan och det gammalryska partiets pressorganer — Kat-l) kofs tidning Moskvå-underättelserna, Invaliden och Folkets röst — angrepo häftigt de separatistiska tendenserna? hos Östersjöproviasernas tyskar och gjorde gällande att de provinsiella privilegier, som dessa åberopade, alls icke konstituerade någon statsrättslig undantagsställning för de tre provinserne, utan blott utgjorde den dervarande Ityska adelns och bourgeoisiens ståvds-företrädesrättigheter på befolkningens stora majoritets bekostnad. Häremot uppträdde med lika mycken ifver som endrägt hela den tyska pressen i Östersjöprovinserna, förfäktande Östersjölandets? eller det ?Baltiska landets särskilda ställning såsom tyskt land. Naturligtvis fann denna polemik ett starkt återljud i det stora fädernesländet. För ett par är sedan utgåfvos af E. Winckelman i Reval samt af den äfven af den nordiska historieskrifningen förtjente presidenten i Estviska lärda sällskapet d:r C. Schirren åtskilliga föreskrifter för Liflands och Est. lands historia. De af Schirren utgifna aktstyekena äro synnerligast derföre vigtiga, att de belysa den kamp, som Östersjöprovinsernas tyska adel i enledning af reduktionen förde mot svenska regeringen, och som framkallade Patkulls sammansvärjning och förberedde proviosernas öfvergång ur Sverges i Rysslands händer. Men Tysklands lärda och samvetsgranna kritici; förstodo att göra ett annat bruk deraf — i den germanistiska eröfrings-propagandans tjenst. De kapitulationer?, som satte inseglet på ombytet af öfverherre i Östersjöprovinserna, uttydas nemligen såsom bevis, att det tyska ridderskapet och städerna endast med särskilda, högtidligt erkända rättigheter? slutit sig till-Ryssland, och att de provinser, hvari desea riddare och städer föra en tung spira öfver den infödda befolkningen, äro blott i personalunion förbundna med Ryssland. Åter här är analogien med den af historikern Dahlmann utarbetade schleswigholsteinskaå teorien slående. Utom i de anförda provinserna finnas tyskar i många delar af Ryssland, dels i stöderna (i Petersburg ända till 50,000), dels samlade i åkerbrukskoloniersom grundlades. under Blisabet, Katarina och Alexander I; ensamt de tyska solonierna i Volgadalen från Saråtof. till Sarepta uppgifvas redan 1841 ha räknat 100,000 ?själar?. En i fjol utkommen skrift af Fr. Matthäi, som skildrar samtliga de tyska kolonierna, anför ej mindre än 500 tyska byar i det inre af Ryssland. Men: detta arbetes 3) syftemål är framförallt praktiskt: förf. uppmanar nemligen sina landsmän att ej längre följa den stora .emigraniströmmen öfver Atlantiska hafvet, utan i-stället gå till Dons och Volgas floddalar, der den nuvarande krisen i alla landtmannaförhållanden länge skall erbjuda jord till köps och till arrende på allt billigare och billigare vilkor. Han afstyrker dem att en och en antaga privata ryska jordegares anbud; de böra endast i samlade massor slå sig ned i Ryssland, för att sålunda kunna bevara sin nationalitet; ty går den förlorad, så förlora de ock förmågan att verka såsom kultur-förbilder bland de slaviska barbarerna; — ett par tyska kolonier i guvernementet Grodno, som blifvit slaviserade, hvilket på förf:s språk kallas att de äro ?demorgaliserade?, anföras såsom exempel på misslyckad kolonisation. Förf. uppmanar ryska regeringen att sätta sig i spetsen för detta koloniseringssystem och päyrkar stora: iriheter (10 års skattefrihet, frihet från militärfjenst i ett par generationer m. m.) samt en deras tyska nationalitet. värnande avtonomi — allt på grund deraf, att de skola blifva ?kultur-kolonier?, lysande föredömen för den ryska verlden. Författaren låtsar ej om den på sednare åren uppkomna starka ovilja mot främlingar, som det gammalryska partiet underhåller; han tycks jita på att den tyska byråkratien, som under en tysk dynasti så länge beherrskat tsarväldet; skalt segra öfver Moskva-partiet och åtaga sig utförandet af hans plan. . Den tyska tankegång, enligt hvilken tyskar, som lemnat sitt fädernesland fir att. bland andra folk söka sin lycka, ej må sammansmälta med: den: nationalitet, bland hvilken de sökt ett nytt fosterland i stället för det; de frivilligt vändt tyggen, är Karakteristik ej för den citerade författaren, utan för tyska nationen: de schleswig-holsteinska upprorsmännen och förrädarne visa,hurudan den praktiska tillämpningen af denna jesvitiskå lära är. Det är, med ett ord, eröfring åt öster germanismens målsmän ej blott i hemlighet åsyfta och förbereda utan ganska oförtäckt uttala såsom framtidsmål. En nordtysk tidskrift — den i Braunschweig utkommande Unsere Tage, culturgeschichtliche Revue, sjunde bandet (1867) — meddelar en afhandling om Preussens kallelse i östern?, En mera fräck apoteos af Peröfringsrätten? har säkerliven aldrio hlitvit ekrifven. eli ens nå tvskal? j j s L j J j