sin inre frihet. Men ännu visa sig inga, eller blott svaga, tecken till en sådan reaktion i tänkesätten. Det konstituerandenordtyska parlamentets förhandlingar ledda, eller snarare med jernhand tyglade, af den preussiske junkerchefen, ha röjt föga omsorg att åt den blifvande folkrepresentationen förskaffa verkliga konstitutionella rättigheter; åtminstone har den alltid fått vika för det exalterade syftet, att framförallt bereda åt Tyskland en dominerande makt utåt. De polska och dansk-slesvigska representanternas protester mot sina -landsmäns inkorporering i det nya Tyskland afvisas hånfullt af förbundsriksdagen, liksom ett politiskt möte i förbundshufvudstaden nyligen på det bestämdaste uttalat sig motluxemburgarnes rätt att sjelfva genom folkomröstning bestämma öfver sin framtid. Nationalitetsprincipen, för såvidt den åberopas af andra folk än tyskarne sjelfva, fördömes såsom en Summe von Unwahrheiten, von Arroganz, von Habsucht, von Raubgier, von allen schlechten Leidenschaften? 1), och Österrikes fullständiga germanisering rekommenderas såsom en helig pligt mot civili.ationen och menskligheten. Ty blott tyska språket, d. v. s. tysk odling och litteratur? — säger utgifvaren af den nyss citerade ströskriften, hr O. Wigand — ?ega en sådan betydelse, en så oemotståndlig makt, att de kunna leda till seger och slutligen till frihet. Framtiden heter: Tyskland. Intet land på jorden har en sådan framtid, och ingen eröfrare, han vare hvem han vill, skall hindra detta folk att bli det, hvartill det af gudomligheten kallats?. Om sälunda, såsom den store boktryckaren Wigand uttalar, makten att beherrska verlde ej tattas tyskarne, så är det ej mindre visst att de, såsom; ock hans slutord antyda, dextilll ega gudomlig rätt. De anse sig hafva fått sig af Gud anförtrodd en mission i verlds historien, som derutinnan skiljer sig från alla andra nationers, att den är väsentligen religiös och eger det religiösas absolut förbindande Kraft, hvadan de, som djerfvas sätta sig upp mot ded Bismarckska verldsordningen, ej rätteligen. kunpa betraktas annorlunda än såsom: förhärdade syndare. Konung Wilkems herrliga arme? består af himmelens utkofade stridsmän. Slaget vid Königgrätz är resultatet af verldshistoriens arbete alltsedan reformationen, af hvilken det utgör en produkt?, säger e. o. profes: sorn i historia vid Kiels universitet, dr G Thaulow 2). Ena och annan af våra läsare torde ha haft tillfälle att se s. k. ?missionskartor?, ä hvilka hednaverlden är utmärkt med svart, till skilnad från de nejder, der missionärerna låtit sitt ljus lysa. Vi känna ej, om den tyske geografen Kiepert, som nyligen lärer ha ufgifvit en karta, utvisande de tyska? länder som ännu ej äro, men inom kort böra blifva annekterade till Tyskland, begagnat samma lättfattliga färgläggning, för: att-beteckha de närmaste föremålen för tyskarnes kristliga sträfvanden att ur råhetens mörker rädda angränsande folk, men ått metodea skulle väl instämma med den tyska tankegången, bevisar det sätt hvarpå man behandlar en af de smärre nationer, hvilka die deutsche Bildung mad Bittlichkeit? tror sig ha till uppgift att, med sitt af Gud invigda Blut und Eisen?, lägga under sia spira — nemligen holländarne, Kreuz-zeitungpartiets organ skildrar bolländarne såsom riktiga underdjur — ?de ailra besynnerligaste Kostgänger des lieben Gottes, som på jorden finnas? — hvilkas karakter företer en blandning af kinesiskt perukstocksväsende, japinesisk orörlighet och malajiskt raseri, af hvilket allt klarligen framgår, att holländarne, inklusive de i tyskarnes ögon så värdefulla kolonierna, ej kunna räddas annat än genom den närmaste anslutning till Preussen?, En holländsk politiker, den bekante Groen van Prinsterer, har visserligen offentliggjort en protest, hvari han energiskt undenbedjer sig det bevis på välvilja, som tillbjudes hans land; och allt hvad för närvarande i Holland föregår ådagalägger otretydigt, att han med fullt fog talat i sitt folks namn, men derpå kommer man naturligtvis att svara — såsom den tyska vetenskapen genom professor H. A. Daniels mun redan gjort — att Holland, liksom Schweiz, Belgien och Danmark ?ligga inom Tysklands naturliga gränser, bebos af folk af tysk stam, samt tillhört eller varit länsligtiga under tyska riket?, och att det såunda är en karikatyrartad fåfänga, som ingifver dem lust att lefva sitt eget lif. Dessa tyska utvidgningsplaner äro riktade åt alla fyra väderstrecken, ej blott mot norr, sester och söder, utan ock mot de goda vännerna österut. ; I detta ögonblick synes väl den genom ömsesidiga tjenster — under polska uppresningen och danska kriget — befästade vänskapen mellan czarväldet och det Bismarckska Preussen på väg-att öfvergå till ett anfallsförbund mellan nämnda makter, men frön och antydningar till en framtida sammanstötning mellan Moskovitismen och och germanismen företinnas redan i betydände mängd, hvilka nyss blifvit sammanställda i en intressant artikelföljd i Feedrelandet, ur hvilken vi i det följande meddela några utdrag. Medan den tyska nationaliteten på sin norra gräns inkräktat blott ett obetydligt område från den skandinaviska, samt på sin vestra och södra gräns tillbakatenagt (t. ex. i Alsace och Lorraine) och ännu tillbakstränges (såsom i Tyrolen) af de romaniska folken, har den deremot högst väsentligt utvidgat sig mot öster, på slåvernas bekostnad, en år 1842 på rysk bekostnad af Gleim utgifna Ethnographische Karte iber die Verbreitung der Slaven nach Westen?, som var afsedd att lugna de vesterländska farhågorna Mör Rysslands växande makt, utvisade, att tyskarne under tidernas lopp från slaviska folkstammar inkräktat ej mindre än 3612 qvadratmil. Men att den tyska utvidgningslustan åt detta håll ej ännu är mättad är lätt att finna af.det sätt, hvarpå tyskarne omtala de ryska Östersjöprovinserna, hvilka längesedan i historiska, geografiska, politiska, bellettristiska arbeten fått namn af de ?tyska? Östersjöprovinserna, ehuru blott en obetydlig minoritet af befolkningen ärstysk. De tyska anspråken nå Tifland THotland Kurland och då förha.