vändas till fyllande ar den brist, som mom en eller annan ort kan uppkomma i tillgångarne för presterskapets aflöning. Minoriteten ville bifalla K. M:ts förslag. Lördagens aftonplena; Första kammaren. Föredrogs kammarens tillfälliga utskotts betänkande n:r 12, tillstyrkande framställning hos K. M:t att taga i öfvervägande, om icke de statens medel, som nu ingå till landtränterierna, kunde genom insättning i bankerna göras fruktbärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga, samt att, i händelse sådant befunnes lämpligt, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de för ändamålet erforderliga-åtgärder. 7 Mot detta förslag uppträdde. hrr Faxe,-Fåhreus, Hasselrot, grtlve E.Sparre samt frih. af Ugglas, hvilka, bland annat, fruktade ofördels aktiga följder deraf, att enskilda bankernas samt statens affärer komme attsammanblandas; hvar: förutan erinrades att om ränteribehållningarne inlevererades till statskontoret, desamma omedelbart insattes i riksbankensamt. sålunda derigenom jemväl komme allmänheten till godo. Förhållanden skulle äfven möjligen kunna tänkas, då privatbankerna ej innebure den trygghet, som ovilkorligen erfordrades hos en-institution, der det allmännas medel deponeras. r Grefve Ehrensvärd föreslog, att dylika medel finge insättas i riksbankens lånekontor..— Sedan hrr Bennich, Nordenfelt och Wallenberg förordat utskottets hemställan, hufvudsakligen med afseende å den fördel för allmänna rörelsen,som skulle uppkomma deraf, att de stora i-ränterierna förvarade beloppen på sådant sätt blefve mera tillgängliga, bifölls äfven utskottets förslag med 64 röster mot 31. : Härefter föredrogs och godkändes samma utskotts betänkande n:r 13, deri utskottet, föreslagit en hemställan hos K. M:t att låta uppgöraoch för riksdagen framlägga en tablå, utvisande uugefärliga värdet af all statsverkets fasta.och lösa egendom, sådan den vid 1866 års utgång befanns, äfvensom konstitutionsutskottets utlåtande, n:r 8, afstyrkande motion om ändring af. tryckfrihetsförordningens 3 S. Vidare förekom lagutskottets utlåtande n:r 53, deri utskottet afstyrkt hr Bovins motion. om dödsstraffets afskaffande. Af den diskussion, som nu uppstod, framgick, att alla voro, ense derom att detta straff borde försvinna; endast i atseende på den rätta tidpunkten ,voro. meninfame delade. Sålunda yrkade å ena sidan hrr asselrot, Holmberg, Arrhenius, Bergstedt. v. Koch, Nisser, frih. H. Hamilton, bifall till hr Bovins motion. Såsom skäl för. denna önskan erinrades dels derom, att samhällets pligt att oskadliggöra en brottsling ej nödvändigt erfordrade bila och stupstock utan säkra fängelser, hvarförutan äfven framhölls att, i samma mån lagarne mildrades, brotten äfven aftagit. Mot den åsigten att det vore obehöfligt att ändra nu gällande kriminallag, der dödsstraff ej är absolut föreskrifyvet, ördes uti straffbestämmelser ej böra förefinnas, då de icke tillämpas. Otvifvelaktigt skulle deremot en mildare straffbestämmelse, som utan skonsamhet tillämpades, verka kraftigare än strängare bestämmelser om hvilka man visste att de ej efterföljdes. Exempelvis anfördes att t. ex. inom Finland, der lagen om dödsstraff varit suspenderad i 30 år, visatsig att de gröfre brotten, detta oaktadt, ej ökats. Samma glädjande resultat kunde män äfven vänta sig.inom Sverge. ÅA andra sidan påminde vice talmannen hr Fröman, grefve E. Sparre om huru nyligen kriminallagstiftningen förändrats; och då densamma medgåfve att mildrande omständigheter kunde leda derhän, att dödsstraff förändrades till lifstidsfängelse, sämt det dessutom måhända vore af vigt att bestämmelsen om detta straffs tillämpande qgvarstode såsom varning, exempelvis för liftidsfängar, ansägo dessa talare lagen om dödsstraff böra bibehållas. Sedandiskussionen sålunda fortgätt, och efter det herr Hasselrot yrkat att riksdagen, jemte tillkännagifvande, att densamma för sin del önskade dödsstraffets afskffande, måtte ingå till K. M:t med anhållan att stadgandet härom mätte ur lagen utgå, beslöt sig kammaren, efter votering med 39 röster mot 38 för antagande af utskottets förslag. Derefter godkändes samma utskotts utlåtanden n:r 54, 56 och 53, afstyrkande motioner : om utrifning äf vattenverk, som genom uppdämning skada jord; rörande förlikningskomiteers inrä tande i hvarje kommun, samt om ändring i vissa stadganden rörande exekutionsväsendet. Deremot återremitterades på yrkande af herr Rydin samma utskotts utlåtande n:r 57 i fråga om förändrad lydelse af vittneseden, dock först efter votering, med 35 röster mot 20. Andra kammaren. Sedan kammaren först bifallit tillfälliga utskottets n:r 5 utlåtanden, ang. flyttning af länsresidenset i Kalmar och tacksägelseskrifvelse till kapten John Ericsson, företogs till behandlin tagutskottets utlåtande n:r 53, deri utskottet afstyrkt bifall till en af hr Bovin väckt motion angående Dödsstraffets afskaffande. Med anledning häraf uppstod en vidlyftig diskussion, som öppnades af motionären. Hr Bovin. Denna fråga är icke ny, hvarken hos oss eller eljest i den civiliserade verlden. Går man tillbaka till kristendomens första tider, ser man att kyrkofäderna redan då ansågo döds straffet oberättigadt och i sednare tider har, isynnerhet sedan Beccaria uppträdt, öfverallt talangfulla män yrkat dess afskaffande. Hos oss ville redan Gustaf HI borttaga detta straff, utom för ett par utomordentliga brott. Numera har man kommit åtminstone så långt, att man icke försvarar det på annan grund, än att det är nödvändigt för att trygga samhället mot förbrytare: Befinna vi väl oss på en så Jäg kulturgrad, att vi på denna grund böra bibehålla dödsstrattet? Talaren trodde det icke. Ett skäl, som talaren ansåg ensamt tillräckligt tala för dess borttagande, är att detta straff omöjliggör den brottsliges förbättring. Man kan visserligen invända, att ingen brottsling föres till döden utan beredelse, men den förbättring, som sålunda af fruktan för döden framtvingas, hade talaren icke mycket förtroende för. Men äfven om en verks lig och appriktig förbättring inträdt, ansåg talaren det så mycket mera grymt att, på samma gång en brottsling tillförsäkras att ha fått Guds förlåtelse, måste han dock, för att tillfredsställa samhället, offra sitt lif. Men möjligtvis kan man icke påräkna att någon förbättring inträdt, men hvem vågar väl påstå att han icke skulle bättrat sig, om längre tid medgifvits honom, då fröet till det onda väl måste antagas vara lika oförgängligt som fröet till det goda. En annan fråga är, om vi i sedligt hänseende befinna oss på den ståndpunkt att vi kunna utan våda borttaga detta dödsstraff. Ja, ty hos oss har bildningen trängt djupare ned än hös de flesta ändra folk. Utskottet har i sitt utlåtande sägt, att denna fråga är en tidsfråga, men att utskottetansett att, då vid nya strafflagens införande, båda statsmakterna uttalat tig för dödsstraffets bibehållande, det icke vore lämpligt att efter så kort tid företaga förändringar i denna lag. Meh.anledningen hvarför lagutskottet vid 1862—863 årens riksdag icke uttalat sig för borttagandet af detta otra ff var tt man friktada att AA hela lagen