ning; väl vetande, att när dylikt kan ifrågasättas, det endast är ett tuppfjät som återstår, innan man besluter ?non betalning?. Devna varsamhet räckte utöfver medlet af linnevarande århundrade. De män, som voro med på den tiden, då riksdagen beslöt att statsräntorna ej skulle betalas på den around, att riksgäldekontoret derige senligen försvagades, utan att obligationsinnehafverne tillekyndades någon synnerlig fördel?, äro för längesedan borta, och de flesta af dem, som läsa historiska upp gifterna om dylika vål der, begripa fyvärr icke de omätliga få pa. Men får veta, att mean icke får sina räntor och såsom istegrund anföres, att m j kan hafva synnerlig nytta a räntor. rbete, ten af rättkatällda arbetet. Då esim är så på förfall, att den ej kan betrygga ett oqvaldt åtnjutande af arbetets afkastning, så förminskas Justen att arbeta och en hvar inskränker sitt arbete till fyllandet af stundens nödtorftga behof. Ingen öra någonting derutöfver; sarhar lust at hället fremslipar ett tynande lif och nationens krafter försvagas. Och längre har det ej kommit med det tusenäriga rikets eviga fred, än att de nation-r, som visa tecken till en tynande lifskraft, löpa fara att uteslutas från ant:let af de sjelfständiga. När följderna af kreditens missvårdande hunnit glömmas, när en ovanligt lång fredsperiod i Europa medgifvit kapitalbildningen att ansenligen tillväxa och när tillfälligtvi lika inkomstkällor yppat sig i förening med goda skördar, som högt betalades på verldsmarknaden, då begynnte svenska krediten Novo Konto att anlita den utländska penningmarknaden. Det var för stora stats-. ändamål. De betydliga afstånden i ett vid-; sträckt land med en tunnsådd befolkning skulle och borde förminskas medelst jernvägars anläggande. Vi glädja oss uppriktigt åt denna tanke, och vi prisa oförställdt de mäns krafuulibet, som förverkligat densamma, men vi hafva alltid trott, att det for-: cerade jernv betet inverkat menligt på alla andra när rhållanden, och vi tro änsu, , lika väl som en individ, kan :! t hemta andan efier en ranHvad vi nu från de redan tade besluten vilja hemta är endast att åter kalla i minnet, huruledes vid beslutandet af hvärdera af de föregående stora lånen, : man alltid uttalat den Ssigten, att nästa lån skola vi taga inom landet?. Icke desto ! mindre har vid hvarje nytt lån, låntagare partiet visat sig vara starkt nog att, ! uttalandet af de vack e fraser om nödvändigheten af i ett inhemskt! fondsystem, ävägabringa beslut om nya utländska lån, delsi afsigt att staten ej skulle be: gagna sig af några inhemska kapitaler, hvilka läntagare-par ensög sig sjellt kunna använda, delsatt, genom införandet af utländska kapitaler, tillgången inom landet på län stulle tillväxa. Låntagare-partiet bekymrar sig aldrig om de framtida följderna ar statsskuldens hastiga tillväxt. De tillfälliga fördelarne, och, medgifvom det gerna, ideen om dena snabba utvecklingens realiscrande, äro för dem motiver nog att besluia nya lån. Nationen i sin helset iaser dock, attdetafbrotiiupplåningen, hvilket förr eller sednare måste ske, utan tvifvel blifver kännbarare för hvarje million rdr hvarmed den årliga tributen till utländska långifvare ökas. Vi bafva uppgifvit denna årliga utgift att nu bestiga sig till 12 millioner rår. Eh siffran icke kan med visshet bestämmas är dock ostridigt, att den af oss uppgifna snarare är för låg än för hög, BSäkerttär dock, att den är högst betydlig, och att ett förtyngande af denna börda är i hög grad be tänkligt. Af timade händelser är man i tillfälle att göra sig en föreställnivg om, huru utlandet skulle upptaga ett nytt stort svenskt lån. ! Den 2 Apri! såldes svenska statens 5-proc.-! obligatio .er i Hamburg till 89!4 gg, och d. 114 April äterköptes dylika obligationer till 84!o ; f 9. Under den korta mellantiden hade läntagarepartiet på vår riksdag med stora ord och åthäfvor sökt genomdåsifva ett nytt jernvägslån på 40 mill. rdr. Väl förklarades att det skulle vara ?det sista?, men vi känna alltförväl dessa sista teeterföreställningar, som vanligen efterföljas af för allra sista gången? och sedermera på fleras begäran?, hvilken begäran låntagarepartiet nog torde vara i ständ att upprepa i det oändliga. Det lörstås att låniagare; partiet vill tillskrifva den uppkomna me-lj ningsskiljekiigheien sngående Luxemburg : hafva varit Orsaken till .alla siatspappersc prisfall, men vi kunna icke förstå hvarförel: en uppkommen mnotvexling emellan stor-! makterna Frankrike och Preussen skulle så menligt inverka på vår förmåga att full-) 1 j L d f q l i göra vära förbindelser, då i beiraktande tages dels vårt lands frånskilda läge, dels den tillbakadragna politik, ox af rcgeringen föres och af riksdagen blifvit gillsd. Afven om dessa politiska tilldrage!ser i utlandet skulle hafva menligt Inverkat på våra statspappers pris, borde likväl icke ett vida ansenligare prisfall hofva uppkommit uti de staters papper, som i sjelfva tvistefrågan icke varit intresserade, än uti sjelfva de tvistandes. Utan allt tvifvel har låntegare-! partiets uppträdande vid riksdagen varit! hufvudorsaken till prisfallet på svenska 5proc. obligationerna, måhända har dertill i någon ringare mån bidragit Dagligt Allehandas skuggrita teckningar, der sanna och folska uppgifter som vanligt gruppera sig under dekorationsmäålarens mästerliga hand, men det är föga sannolikt att dylika skildringar nå utlandet, såvida ej någon ämneslös korrespondent, i brist på allt ennat, begagnat sig deraf. Det är känd sak att prisfall på statspap per vanligen äro vida hö re än prisstegripgar, och det torde derföre erfordras någon tid innan svenska iem-procents-papperen återvinna åtminstone den notering, som villigt betalades den 2 April, men det är mer än sannolikt, att riksdagens beslut den 12 April: att icke för år 1868 fullfölja jernvägsbyggnaderna med större summa än 2 millioner rdr, kommer att utöfva ett godtj. inflytande på svenska statskrediten samt, ådagalägga att rik dagen icke låter sig hänförns ef läntagarepartiet. Då det icke kan bestridas att vår sjeliständighet i hög grad är beroende sf vårt ekonomiska välstånd Aach vårt finansiella Ahernenda a nilandet.