Aftonbladet – 13 april 1867, sida 2

STOCKHOLM den 13 April Ehuru man väl visste hvad resultatet denna gång skulle blifva af dechargebetänkandets behandling på riksdagen, var det att förutse, att det tillfälle till uttalanIden såväl öfver regeringssystemet i allmänhet som öfver särskilda regeringsåtgärder, hvilket erbjuder sig vid detta örendes handläggniog, ieke skulle lemnas obegagnadt. Detta har äfven bekräftat sig gerom de vidlyftiga och ur många synpunkter intressanta debatter öfver detta betänkande, hvilka vw upptagit kamrarnes förmiddagssammanträde 7 denna dag. t) Ioom första kammsren öppnades debatten af frih. 4. C. Raab med uttalande af en förhoppning, att ingen måtte misstänka ho nom för att instämma uti hr Jöns Pährssons l anmärkningar, ehuru han för öfrigt icke var beläten med utskotte:s sätt att besvara dem. Konstitutionsutskottet hade ett helt annat mål än att sysselsätta sig med en eller annan obetydlighet, ett eller annat misstag, som ken begås äfven af den bäste; det borIde, i stället att endast hålla sig till bokstafven, tillse att regeringen fördes i öfverensstämmelse med grundlagens anda och deröfver fälla ett omdöme, för att derigenom gifva representatisnen tillfälle att i någon ting liknande en svarsadress uttala sin belåtenhet eller sitt missnöje. — Frih. Sprengtporten medgaf att utskot.et icke saknat anledning att fälla ett sådant omdöme, men reserverade sig likväl mot den uppfattning, att något dylikt borde utgöra en regel för framtiden. — Grefve C. GMörner ville icke klandra regeringen, men framlade en lång lista på allehanda krämpor. hvaraf tal. ansåg landet lida, samt en mängd regeringsåtgärder, hvaröfver tel. ansåg att utskottet bort lemna några upplysningar, com kunnat skingra villorna och stärka förtroendet till regeringen. — Grefve af Ugglas erinrade att utskottets åliggande är att infordra statsrådsprotokollerna och med anledning deraf till riksdagens åtgärd anmäla hvad detfunnit anmärkningsvärdt, men icke att lemna någon historik öfver regeringens åtgärder, hvadan tal. ansåg utskottet hafva förfarit Iriktigt och grundlagsenligt. Grefve Henning Hamilton erinrade om sina vid förliden riksdag yttrade farhögor för konungamaktens försvagavde genom den nya riksdagsordningens antagande, och deklagade att icke i spetsen för regeringen funnes en konseljpresident, hvars åsigter kunde gälla för rezeringens program, med hvilket dess Jedsmöter skulle stå eller falla. Om repreeentationen med en sä inrättad regering funne allt väl beställdt, vore en anI märkning från konstitutionsutskottet om nåIgon ringa omständighet, nägot förbiseende, utan betydelse; i motsatt; fall återstod för representationen att anhålla hos K. M:t om den ledamots aflägsnan e ur tonseljen, som ej med nit och skicklighet skött sitt embete. Under nuvarande förhållanden är utskottets granskningerätt ävnu onödigare; ty om repres.ntationen är belåten, bör utskottet ej visa sig småsktigt; är den åter missnöjd, så är utskottets yttrande äfven öfverflödigt, eme: dan representationen har tillfällen nog att gifva sin mening tillkänna ändå. Hr Landgren törsvarade utskottets åtgöranden och erinrade att grundlagen icke ålägger utskottet att framlägga några åsigter, utan blott ait på gifven anledning uppI träda säsom äklagande makt. I Hr Rydin anmärkte mot:ägelsen uti att klandra utskottet, men icke regeringen, lemedan om denna sednare icke vore förtjent af klander, utskottet icke heller hade någon anledning till anmärkningar emot densamma. Frih. von Schwerin instämde till alla delar med grefve Hamilton. Hr EhrenIheim ansåg icke riktigt att, då riksdagen licke kan pröfva framställda anmärkningar mot regeringen förrän utskottet yttrat sig, Ibesvara anmärkningar i andra ämnen än dem utskottet vidrört. Anmärkningar kunde eljest göras med anepråk på förklarivgar, som icke kunde afgifvas utan förbe:edelse. Skälet hvarför åtskilligt ännu vore atträtta .J och jemka i det nya statss-icket, är attre;I presentationen behöfver tid att organisera sig, och regeringen borde för öfrigt bedöI mas elter dess förslager, icke på grund all T obestämda löften. Frih. Hugo Hamilton beI svarade grefvarne Mörners och Hamiltons lanförandea, erinrande den förre att man, långt ifrån att klandra, borde vara rege:lriogen tacksam att den under den nöd, som J råder i landet, icke bibehåliit ullar å mjöl, gryn och dylika oumbärliga lifsförnödenheIter, och påminnande den sednvare att vi alltsedan 1840 haft en konstitutionel ministerstyrelse, sådan som kan tänkas här i landet, samt att regeringens ställning till representationen nu är starkare än förr, sedan dess ledamöter stå öga mot öga mot densamma, redo att när som helst tillhandagö med upplysningar och vinna dess förtroende. Hr Wallenberg trodde att en medelväg kunde finnas mellan de båda ytterligheterna och beklagade att regeringen icke tagit någon ledande del i förhandlingarne. Tal. an säg nödigt att regeringen hade ett parii vid riksdagen, på det man måtte veta hvad den vil. Allmänhetes tror nu att den vill just .J ingenting, utan inskränker sig till att reIsolv:ra på besvär och afvakta hvad riksda-I gen beslutar. il Frih. C. A. Raab uppdrog en mörk målning öfver ställningar och förhållanden, utan att klandra hvarken regeriog eller utskott, men öfver hvilka tal. likväl ansåg att utskottet bordt yttra sig, på det de som sitta på unnarna af templet? skulle få kännedom derom, och hvilka tal. lät förstå voro följden af det i bans tanka oriktiga systemet?, Hr Wern besvarade åtskilliga talares anmärkningar mot regeringen med gamle kung Göstas ord till de upproriske dulkarlarne: J?Om det regnar, så klandren I mig, och .Jom solen skiner, så klandren I mig!? vil iljande härmed säga att regeringen ingenting kunde göra för afhjelpande af de allmänna t I missförh. landen, hvaröfver man klagat. ) Hr Nordströms anförande hufvudsakligen vände sig kring tulltaxans behandling, och innefattade .aturligtvis ett klander mot regeringens åtgärd att vedsäita tullsatser. — I Med honom instämde hr Reutersvärd. f Debatten afslutades af hr Schartau, som förklarade sig icke skolat uppträda, om han Jej förmärkt åtskilliga försök i förgyllareI konsten?. Tal. hade för sin del funnit två anmärkningsvärda omständigheter: den ena att i konseljen synes ha blifvit sed och Ibruk att tillerkänna hvarje departementschef en viss sjelfständighet och rätt att handla på egen hand inom sitt departement, hvilket vore orätt; samt den andra: det in. trång som från regeringens sida skett på representationens område i beskattningsfrågor. Det vore en emåsak om någon skilnad uppstode i beräknade statsinkomster, men det vore en stor sak att regeringen tilltrott sig att trampa under fötterna hvad som ensamt utgör representationens rätt. Detta hade tal. ansett sig skyldig att yttra, och hoppades att sådant icke skulle kunna forifara under den nya sakernas ordning. I andra kammaren öppnades debatten af orefva Pacco ceam klandrada kanstitntiong baikedlen Katlend) Vet MM ve el PE