Aftonbladet – 12 april 1867, sida 2

Som bekant, har originalet till detta stycke, Maison neuve, i Paris blifvit uthvissladt under le sista representationerna och först småMingom kunnat döfva den enhälliga opposition, som den bögre allmänheten och kriken bildade mot detsamma. Detta beteckvande förbållande gör emellert.d, att en närmare undersökniog af denna komedi, som visst ej är skrifven utan talang, bör vare af synnerligt intresse, såsom å ena sidan uppvisande, hvilka särskildt revolterande ele:aent den innehåller, och å den andra såsom en antydning om den punkt, dit öfverhufvud fransk litteratur och smak verkligen hunnit förvilla sig. Ty i detta sednare hänseende anse vi Maison neuve som en-garska upplysande exponent. — Något hvarom nästan alla kritici kommit öfverens är, att Sardou tydligen skrifvit sitt stycke med den allvarliga förssatsen att framhålla en afskräckande tefla för det unga Paris?, framför allt den egentliga medelzlassen. Det är en sedemålning och tillika en bitter satir han velat åstadkomma; han nar med ett ord kämpat i Augiers fotepår. Men ehuru deona afsigt uppenbarligen är ärlig, står den i största strid med det sätt hvarpå förfatvaren gått tillväga för dess uppnående; och det är häri det lärorika ligger. Sardou hade velat uppställa en motbild till det unga Paris?, och har dervid ej funnit något bättre än den gamla bourgeoisien från Carl X:s och julirevolutionens dagar. Han synes vilja, att den nya tiden skall glömma bela den ofantligt rika utveckling, som ligger mellan 20-talet och våra dager, och utan