Aftonbladet – 10 april 1867, sida 2

der lediga, satt han och drömde, insvept . sin vidlyftiga hvita burnus med kapuschong hvilken, jemte ett par vidlyftiga. benklädei af linne, utgjorde hela hans drägt. Både vinter och sommar voro hans arma; och fötter nakna. Ena röd mössa samt sandaler af samma färg fullbordade hans toilett. I hans gördel var instucken en lång doll med krokig klinga. Man hade aldrig lyckats förmå honor begripa, det detta asiatiska vapen icke ä nödigt i Frankrike, med sina polissoldate; och sitt municipalgarde. Hans tal, som var ännu kortare och be stämdare än major Schinners, tröttade ingen. Derför var det gansia eget att åhöra de enstafviga samtalen mellan intendenten och kammartjenaren. Obestämda rykten voro i omlopp om han höga börd, om förfärliga händelser inom hans slägt. . Stundom yttrade han osamman hängande ord under sömnen på ett språk. som ingen af de öfriga tjenarne förstod. Besynnerligt nog kunde han icke se et barn utan att falla i sitt dystraste lynne. En kusk, som hade gått i skolan en tid, hade på skämt kallat honom herr Saturnus. Saturnus, den frnämste af mytologiens gudar, älskade ju sina barn ända till dårskap och uppslukade dem likväl utan den minsta betänklighet. Hr Saturnus upptog skämtet på bästa sätt, och grefven, som tydligen icke ville gifva honom hans verkliga namn och titlar, lyssnade dertill och följde folkets xempel. Kammartjenaren åtnjöt i öfrigt stor frihet i umgänget med sin herre. Aila de personer som tillhörde grefve de Warrens hus, till största delen tyskar eller elsassare, skulle allesammans låtit hugga