Aftonbladet – 9 april 1867, sida 2

Af nåd, sitt stilla ! Vi gingo ut i trädgården. Fem minuter derefter passerade vi, alltid i gamma ordning, förbi portvaktens loge. Säg till att man om för oss, sade jag med låg röst till honom. Baptiste, öppna ! ropade han. Porten öppnades. Paques-Fleuries gick först ut. Eit sistå ord innan ni lemnar 0ss, tillade baronen. Tala. Jag bjuder er hundratusen francs om året om ni vill gifva mig rättighet att kalla er du, såsom ni nyss kallade mig för du.? ?Med knifven i hand?? svarade jag skrattande. ?Nej, under andra omständigheter. Ni älskar mig således?? På min ära, jag är galen uti er.? Verkligen? På mitt bankirsord.? ?Näväll ...? svarade jag efter ett ögonblicks tystnad, som tillät hopom att hoppas å ett gynnsamt svar, jag känner mig myc: et beg öfver attingifva er denna känsla. hurudan den för öfrigt må vara. Ni skall bli öfvertygad att ert guld och de millioner som finnas uppstaplade i edra källare, icke utgöra allt bär i lifvet. Ni älskar mig; så rr bättre; jag bryr mig icke om er, och föredrager framför er en bodgosse, en hederlig och bygglig karl som skall gifta sig med mig, förstår ni, baron von Kirschmark, ni fege förförare! Ah! niälskar mig och ni bjuder mig er förmögenhet och ert hjerta; jag tager icke emot något annat af dig än den här — jag släppte honom och visade honom knifyen —, men vid er och min Gud, jag råder er icke att komma och ord den af mig; vi vet hvilken slida jag skulle gifva den. Farväl, guldkruka!