i beriiving för ett år en tillgång, som först sednare är inflöte. Man hade talat om att förhöjningen skulle sv rast drabba de fattiga. Hvad socker beträffac så vore det väl ostridigt att detta mera kons merades af de förmögne och att förhöjningen ledes mest skulle drabba dem. Hvad kaffe der I mot beträffade så medförde förhöjningen i de tull icke en så stor tunga för de obemedlade so man trodde, ty för den som drack två kopp kaffe om dagen skulle den blott bli 24 öre f hela året. : og. Andersson yrkade afslag hvaremt hrr Rönnblad och Lithner talade för bifall ti utskottets förslag. Den sistnämnde anförde si som skäl för sin mening bland annat, att en ök: bevillning vore det bästa medlet att mom land framkalla missnöje mot den nya representati nen. Så långt ifrån att kaffet skulle vara nödvändighetsvara, hvars förbrukning man bort uppmuntra, emedan den skulle minska konsun tionen af bränvin, sökte talaren genom åber pande af generaldirektör Huss arbete i minnt ådagalögga dess skadlighet och att det vore e ondt, som representationen i stället borde mo verka. Hrr Medin och Pehr Nilsson från Kristiar stads län yrkade afslag. Hr Ribbing gjorde åtskilliga påminnelser vi hr Lindströms beräkningar och kunde icke gill förslaget att räkna bevillningen för 1868 till dett års inkomster, emedan den icke inflöte då. Ir flyter den icke detta år, så skulle för samma å antingen en brist uppstå eller ock ökade skatte behöfva påläggas, ty att genom lån betala andr lån eller de löpande utgifterna kunde talaren ick gilla. Då det således endast återstode att höj bevillningen, så hade talaren icke funnit någo af de framställda skälen mot den indirekta be kattningen tillfredsställande. Skäl kunde lik äl för bådadera anföras och talaren skulle fö sin del vara nöjd, hvilketdera man valde, blot lån icke upptoges till bestridande af de löpande utgifterna. För närvarande röstade talaren fö bifall. Hr Siljeström trodde det vara möjligt att denna fråga intaga sin ståndpunkt utan att in åta sig på frågan om statsfinanserna. Man på står att förhöjd tull skulle nödga många att um bära bruket af kaffe och socker. Om detta skulle bekräfta sig, så medförde ju icke förhöjninger let åsyftade resultatet. Vinner man åter målet. ut erhålla större inkomster, så visar just detta. it dessa artiklar verkligen blifvit en nödvändigretsvara. Och om så vore förhållandet, så be skattade man hufvudsakligen den fattigare delen ut befolkningen. Man hade anfört såsom bevis vå kaffets skadligher att bleksot tilltagit i sam. na mån kaffeförbrukningen ökats. Denna slut edning ansåg tala.en oriktig, emedan bleksoten rärjat lika mycket bland de bättre klasserna. der vaflet icke blifvit så mycket användt. Sockret kostade i en arbetarefamilj vida mer än kaffet, wvadan det icke funnes något skäl att höja tulen ensamt å den förra artikeln. Tullan på dessa rtiklar utgör för en arbetarefamilj en beskatting af omkring 8 rdr pr år, hvilket vore 2 å 3 ;rocent på inkomsten, under det en kapitalist etalar i bevillning blott 1 procent. Talaren rodde icke att allmänna tänkesättet skulle för löma representationen hvarken derföre att den ager de arbetande klassernas bästa i öfverväande eller derföre att den pålägger en högre diekt beskattning Talaren yrkade afslag å utskotets försla Hr H Idt yrkade äfven afslag. Frih. Gripenstedt ansåg frågan riktigt upptälld, då den blifvit skärskådad i sammanhang 1ed statsutskottets utlåtande n:r 60. Statsutkottets utredning i detta utlåtande visar, att tt absolut behof finnes att vidtaga de föreslaga förhöjningarne, ty denna utredning är uppjord under förutsättning af denna förhöjning, ch ändå v sig en brist. Tal. ville på det estämdaste motsätta sig att låna för de löpande tgifte bestridande. Men hvilketdera bekattningssättet skulle man då använda, det diekta eller indirekta. Man hade påstått det di ekta ega ett afgjordt företräde. För sin del rodde tal., att detta beskattningssätt alltid borde nnas, emedan det vore nyttigt, att folket finge änja sig vid att synbart bidraga till statens beiof, och emedan det borde vara utgångspunkten ör bestämmande af den kommunala beskattninen, hvarjemte bevillningen utgjorde grundvalen jr våra grundlagliga bestämmelser. Likväl anåg til. att man icke bör sätta den för hög, medan man då lätt råkar på afvägar, alldentund grunden dertill ej är så menlös som man or. Den är tvärtom ganska inqvisitorisk, emean den tvingar de skauttskyld för undgående f orättvisor att framlägga sin affärsställning, vilken lör mången kanske är lika helig som refhemligheten. Såsom en följd deraf uppstår t intresse att söka så mycket som möjligt unndraga sig densamma för att slippa denna invisitoriska undersökning. — En annan svåriget som medtöljde den direkta skatten vore, att en på en gäng utkräfves, då den indirekta utår endast småningom, i mån af behofvet af de eymed belagda varorna. De indirekta skatternas ändamålsenlighet kune äfven anses ådagalegd deraf att de förekomia i alla länder. De dessutom i väsentlig ån frivilliga, såframt de dermed belagda arklar äro rätt valda, hvartill hörer, att de ej ola läggas på de absolut nödvändiga lefnads;rnödenheterna; att de varor som skola belägas med indirekt skatt förekomma i tillräcklig ngd och att de icke lätt kunna smugglas. lla dessa vilkor intr på kaffe och socker. vad smugglingen beträffade, så skulle den mna fruktas på den långa gränsen emot Norge, a nemligen tullen der vore lägre; men nu är llen i Norge betydligt högre än den skulle bli 8 oss äfven efter förhöjningen. — En annan rdel af den indirekta beskattningen vore, att n utginge småningom. Derigenom blir den sserligen mera farlig, emedan den lätt kan as öfver hyad den borde vara. Men derföre t en sak kan missbrukas, får man naturligtvis ke upphältva bruket; man har blott att i hvarje Il prötva om den öfvergått till missbruk. Att n i detta fall icke vore ett missbruk trodde tal. ra klart äfven deraf, att skatten i Norge är höe. Den kommer icke heller att trycka så hårdt den fattigare befolkningen, ty, enligt hr von roils beräkning, kunde den för, hvarje person pgå till högst 30 å 40 öre om året, och att lägga såsom skatt detta belopp, som lätt nog inde förtjenas, trodde tal. icke kunna rubriceras som missbruk. Man hade sagt att förtullningen af 1868 års hof sti le ske i år och att således skatteökng för detta år icke skulle ärnås. Tal. trodde ke, att mången kunde disponera så stort förott som dertill vore behöfligt. Men om ock skulle inträffa, så utöfvade det icke något nnerligt inflytande, emedan i stället en ökad komst skulle inträffa för 1867. Tal. trodde, att den nya representationen icke rde onödigtvis pälägga nya skatter, men hopdes att den skulle förstå att uppskatta statens hof och icke undandraga sig att bevilja medel I det som är nödigt. Tal. trodde ock, att de statsutskottet framställda utgifte.na verkligen re nödiga. Om detta vore sannt, så vore art att dertill fordrades ökade inkomster, och det af tal. förordade sättet vore det lämpliste, så hoppades han att representationen skulle sa det landet är redoboget att bevilja medel I de nödvändiga behofven. ; Hr Hedenberg yrkade bifall, men hr Per Isson i Espö och hr Östman afslag. Stats-: det von Ehrenheim talade för bifall. Hr Björck ansåg ostridigt, att brist förefinnes. gan vore om den skulle betäckas genom lån jer på annat sätt; och, ifall man beslöte sig r lån, huruvida detta skulle upptagas inrikes er utrikes. Tal. trodde, att man ville undka utländska lån. Deremot vore det svårt att: om landet erhålla ett lån at 12 mill. rdr. Förl: