Aftonbladet – 4 april 1867, sida 3

NESSER UP RN ROR ARMERFERNRe (Genmäle.) (Slut från gårdagsb!) I Det har alltid förefallit mig tvifvelaktigt, huruvida det kan vara vetenskapen värdigt och för ändamålet gagnande, att forskaren, då han vill ställa en fråga till den lefvande och förnimmande naturen, uppträder såsom en inqvisitor med tumskrufvarse och andra erforderliga tortyrredskep i sin hand, och jag tillstår, att hvad hr Holmgren anfört till ådagaläggande af vetenskapsmannens befogenhet och oskuld bärvid, har icke på något sätt kunnat häfva mina tvifvelsmål. Med det irqvisitoriska förfarandet öfverensstämmer ganska vil, att man till ledande grundsats antagit, att ändamålet helgar medlen; men denna grundsats är sedan gammalt och med skäl misstänkt, och att fullständigt genomföra den lärer väl icke ens den ifrigaste vivisektor sätta i fråga; ty i sådan anda tolkadt, skulle det ofvan anförda yttrandet, att det är menniskans rätt och pligt att, när samhällets och mensklighetens intressen fordra det, offra ej bloit djurens, utan äfven sitt eget lilf? o. s. v. innebära ett fullstän: digt bevis för befogenheten af vivisektioner, icke endast på djur, utan feastmera på meniskor, enär det sednare slagets iakttagelser ofelbart måste ega en vida större betydelse för den menskliga läkekonsten än de förra. Men hvad nu vetenskapen såsom såden beträffar, så har bon, efter mitt förmenande, sin höga betydelse och rätt deraf, att hon befrämjar de menskliga själsanlagens sunca och riktiga utveckling, att hon förädlar vår vilja och förbättrar mensklighetens — och hvarför icke äfven djurverlders? yftre vilkor. I samma mån der: före, eom ett vetande är ef sådan natur, i samma mån är det berättisadt att fordra de uppoffringar, som individen må anses skyldig det allmänna. Men nu innnefattar hvarje vetenskap — sådan den läres och läses — jemte det vistiga och stora, en mängd mycket underördnade saker önda ned till sådana, som blott kunna få namn af vetenskapliga kuriosa. Att hela detta! område må utgöra föremål för mensklig vettgirighet, vill sökert ingen bestrida; men allt kun: skapsbegär är på långt när icke lika berättigadt att företaga våldsåtgärder i mensks lighetens och de sociala intressenas namp. Man vill dock ofta utsträcka dessa anspråk till hvilket vetande som helst, allenast det på något sätt kan anses tillhöra en vetenskap, och om det kan visas vara hvad man kallar oegennyttigt. Det är lätt att spåra en sådan åsigt i det yttrande af Claude Ber: nard, som hr Holmgren åberopat, och hvaraf jag anhäller att få upprepa en del. Han säger: I sanning, denna lefvande törst efter kunskap är i grunden det enda, som drifver forskaren framåt, och denna Kunskap som han griper efter, men som dock alltid flyr för honom, är på en gång hans qval och hans lycka. Den som icke känner det obekantas qval, kan icke heller fatta upptäcktens glädje, som dock helt visst är den största n menniska kan hafva. Men förunderligt nog! denna glädje försvinner; den är som en ljungeld, vid hvars ljus vi ekymta nya synkretsar, som locka vårt kunskapsbegär med ännu större kraft; och deraf kommer sig stt i vetenskapen det bekanta all: tid mister sin. glans, medan det obekanta alltid är fullt af lockelser. Denna för alla forskare välbekanta känsla var det... som lät Pascal nedskrifva sin något paradoxa, men dock sanna sats: Pnöus ne cher. chons jamais les choses, mais la recherche des choses.? Vid gidan af dessa ord förtjena anföras Lessinge: ?Om Gud i sin högra hand hölle gömd all sanning och i sin venstra den aldrig hvilande driften att söka sanningen , om ock med förbehåll att evigt sväfva i villfarelse, så skulle jag ändock ödmjukt fatta den venstra handen och säga: Fader, gif mig detta !? Man kan beundra den hänförelse, det brinnande forskningsbegär, som dessa män eålonda uttalat, utan att ändock kunna blunda för att de gjort sig skyldiga till en ganska betänklig förvexling af medel och ändamål, att det icke egentligen är sanningen, utan sig sjelf, som en så beskaffad forskning söker, att hon vällustigt fröjdar sig i sitt eget ljus, obekymrad huruvida det är sanningens eller ej. Det erinrar endast alltför lifligt om den girige, som använder hela sitt lif och skyr inga medel för att hopa skatter, men utan att fråga efter, om de skola blifva honom sjelf eller någon annan till nytta. Skulle härtill komma, att forskningen ockeå eökte sin egen ära framför sanningens, så vore det så mycket värre. Mången gäng är detta helt visst icke fallet, men företeelsen blir derigenom endast mera besynnerlig. När man hör sådana ord som dessa: ?denna kunskap, som forskaren griper efter, men som dock alltid lyr honom, är på en gång hans qval och hans ycka; upptäcktens glädje försvinner; den är som en Jjungeld, vid hvars lus vi skymta nya syn: sretsar, som locka med ännu större kraft; det bekanta i vetenskapen mister sin glans, medan let obekanta alltid är fullt af lockelser, så skulle man scarare tro sig höra en skildrivg af den osaliga evigheten än af en forskares lif, hvilken ej blott söker, utan äfven älskar sanningen. Skall icke då hvarje gjord uppläckt kunna skänka honom glädje, kunna ifva hans mod och öka hans kärlek till den innu ej på långt när afslöjade urbilden, uten utt låta honom ringakta hv.d han redan skådat? När Göthe (i Faust) läter dryckesorodren Frosch, som blifvit af Mephistofees undfägnad mej vin, men när det utpillda vivet fattade eld, anade sveket, i röjden af förvåning utropa: och jag tyekte indå precist, att det var vin som jag drack?, å är denna förvåning alldeles i sin ordling — och om i ofvan anförda yttrande let vore fråga om lögnen, så skulle man ätt kunna begripå huru hon kunde, lik tt irrbloss, locka endast för att gäcka ;ch bedrega. Men skall det verkligen sälla om sanningen, att ju tydligare hon ramträder , desto mera mättes hennes slans, desto mindre förmår hon ingifva nåson annan känsla än likgiltighet? Hvad säser man om den som med passion i tal och tbörder uppbjuder alla sina krafter för att vetvinga föremålet för sin kärlek, men knappt ått sin önskan uppfylld, förr än han med ikgiltighet och förskt vänder sig bort från letsamma? En sådan kärlek måste helt visst, Ila sina framgångar oaktadt, vara mycket Ivaklio: men. oc vn dot Ania om kärl