Aftonbladet – 4 april 1867, sida 2

Omsider hunno vi fram till Paris. Fångvaktarens hustru hade gifvit oss et rekommenda:ionsbref till en exporthandland i förstaden Saint Germain, som sysselsatt mer än trettio arbetare. Han emottog oss båda två isamma atelie och gaf qss hvardera trettio geous om dagen Tillsaramans med hvad vi förut egde va detta mer än vi behöfde för att kunna fi vårt lilla hushåll i ordning. På den tiden voro vi icke så stolta, och i stället att hafva hvar ein kammare möb lerad?, sade Rosette skrattande, ?nöjde vi oss med samma vindskupa och samma säng. Allt gick på detta sätt bra nära ett helt år. En månad efter vår ankomst till Paris hade vi haft ett besök af vår reskamrat; vi togo emot honom så ariigt som möjligt, men då Paques Fleuries icke mer än jag brydde sig om att fortsätta bekantskapen, stannade det vid hans första bemödande att vara älskvärd och uppträda såsom beskyddare. I magasinet hade man redan lärt oss att misstro gubbar, som plötsligt fatta intresse för unga flickor om femton eller sexton år. Är det till mig ni talar?? afbröt herr Lenoir skrattande. ?Nej, ni är icke gammal, först och främst — och dessutom äro vi icke mera femton år, svarade Rosette. Nu skulle det icke längre vara så lätt att narra oss, Fem år i Paris, min bäste herr Lenoir, mognar förståndet rätt ansenligt. Man kan möjligen frukta oss, men min syster och jag frukta ingen. ; Ehuru vi icke antogo herr Charbonneaus nederliga förslager, hvilken, utom sina stänligt tillbakavisade artigheter om söndaarne, äfven erbjöd oss mera inkomstbrinande platser, var det oss omöjligt atticke