Aftonbladet – 4 april 1867, sida 2

Den tunga vagnen stannade vid först: stationen. Man bytte om hästar, och resan fortsat tes ånyo. Jag förbigår med tystnad de tusen2 de taljerna af en resa i diligens; fc. är för modligen ingen utaf er, mina ierrar, som icke känner till dem från början till slut. Allt gick i vanlig ordning, Vid stationen Saverne dukede vi under för trötth-ten; Paques-Fleuries somnade. Jag ville kämpa mot den tyngd som hvilade på mina ögonlock. Men ni vet att ingentivg är så smittande som ett godt eller dåligt exempel, inom en trång rymd sådan som denna, och ständig hvila efter en resas bes beter. I siället att stiga ned ur vagn spisa vid samma bord som de a närerna, hade vi en liten matsäck de mig icke ens mödan att öppna tillslutande ögonen liksom min syster, insomnade jag liksom hon. Vid afresan från Saverne väcktes vi genom bullret af vagnshjulen och hästarnes hofslag. Vi voro icke längre ensamma. En tredje person hade tagit plats i samma afdelning som vi. Denne resande var en man om ungefär fyrtio år, och med utseende af en lugn och hederlig borgare. Vi lemnade den ena bänken åt honom ensam. Påques-Fleuries satte sig bredvid mig. Anda till Lutzelburg iakttog den nykomne en fullständig tystnad; men då han förmodligen började finna tiden lång, tilltalade han o88, gjorde oss frågor, och som viicke hade bägonting att dölja, visste han snart allt som angick oss. Han tycktes intressera sig för oss.