Aftonbladet – 4 april 1867, sida 2

ose i rosenrödt, och numera kunniga ut ett yrke, tviflade vi ieke ett ögonblick at stekta sparfvar skulle flyga oss i munnen. Fångvåktarens hustru hade särskildt an. befallt oss i konduktörens vård, och vic hvarje hästombyte kom han för att efterhöre om allt gick efter vår önskan. Vid afresan voro vi ensamma i vår kupå. Konduktören lät höra signalen till affärd. muntrade upp sina kraftfulla hästar med en pisksmäll och diligensen rullade bort i stark fart. Vi voro fria! Allting förekom oss förtjusande. Träden, ängarne, åkerfälten afspeglade i våra bländade ögon all naturens skönhet. Vår första rörelse var att kasta oss i hvar andras armar och tacka Gud, som tillät oss att börja ett nytt lif tillsammans. Sedan den första glädje-paroxysmen hunnit lägga sig, drogo vi oss tillbaka i hvar sitt hörn, Paques-Fleuries tänkande på sina älskade döde; jag åter erinrande mig att jag redan som helt liten sett mig på detta sätt bortförd af två snabba hästar på en stor väg. Jag tänkte för mig sjelf: tHvem vet? hvartenda hjulomlöpp för dig måhända närmare en moder eller en fader, dem nödvändigheten tvingat att skilja sig från dig!4 Ah! jag har glömt att säga er, tillade Rosette, att Jean Vaudrouille vid den tid, som den maskerade månnen utfästat, punktligt erhöll sina tvåhundra louisdorer, priset för hans omsorger och mitt underhåll. . Denna andra betalning utgjorde för mig ett bevis på att man icke förlorade mig ur sigte, och allt leder mig på den tanken att en mäktig hand varit skyddande utsträckt öfver. mig ända in i fängelset. :