Vetenskapsakademiens årshögtid 1867. (Forts. fr. dagens nr litt. ÅA.) Öfver de nyare upptäckterna och framstegen i fysiken meddelade professor Edhand nedanstående ärsberättelse: Om man betraktar solen med en tub, så finner man nästan alltid på dess glänsande yta ett större eller mindre antal dunkla, nästan svarta fläckar af olika storlek och form. Dessa såkallade golfläckar äro alltid belägna i närheten af solens eqvator, förändra ofta utseende från dem ena dagen till den andra och förflytta sig med solens rotation omkring dess axel från den östra solkanten till den vestra. Dessa solfläckar, hvilkas första upptäckt går tillbaka till tiden för uppfinningen af den astronomiska tuben, hafva sedermera under två och ett halft århundradem varit föremål för iakttagelser, men det är egentligen under de fyra sista decennierna, som de tilldragit sig en mera odelad uppmärksamhet. Är 1826 började Schwabe i Dessau att uuderkasta solfläckarne en grundligare granskning, och han har sedermera ända intill sednaste fiden med en berömvärd ihärdighet icke försummat någon klar dag att göra iakttagelser öfver deras antal, utseende och form. Redan år 1844 kunde han såsom resultat af sitt adertonåriga arbete förkunna, att solfläckarne till antalet äro underkastade en tioårig period, det vill säga, att, sedan deras antal något år varit ringa, ökas detta så småningom, uppnår sitt maximum och börjar sedermera åter aftaga. Attemellertid denna slutsats icke kunde vara fullt tillförlitlig, följer deraf, att den grundade sig på en relativt kort observationstid, som ej omfattade fullt två perioder. Är 1852 företog Lamont i Miinchen en beräkning af magnetnålens dagliga deklinationsförändringar, grundad på de observationer öfverjordkroppens magnetiska egenskaper, som sedan år 1835 blifvit anställda på de magnetiska observationerna i Miänchen och Göttingen. Lamont fann härvid, att storleken af magnetnålens dagliga deklinationsförändringar äfvenledes var underkastad en period af ungefär 10 år. Tvenne schweizare, Wolf och Gauthier, kommo nu samtidigt på den tanken, att de båda tioårsperioderna möjligen kunde stå i något samband med hvarandra, och vid jemförelse emellan dem funno de det märkvärdiga förhållandet, att, då solen hade ett betydligt antal fläckar, voro magnetnålens dagliga deklinationstörändringar stora och tvärtom, samt att båda dessa fenomener på samma gång afoch tilltogo. Ungefär samtidigt härmed eller kanske någon kort tid förut hade Sabine i England vid beräkningen af de jordmagnetiska observationer, som i detta land och dess kolonier anställas, kommit till samma resultat... Man var således nu på god väg att upptäcka ett märkvärdigt samband mellan de förändringar, som försiggå på solens yta, och de magnetiska fenomener, som vår jordkropp visar. Utan att afvakta hvad framtida observationer kunde gifva för ett utslag i denna sak, beslöt Wolf, en af deltagarneiden började upptäckten, att efterforska, huruvida äldre, tillfälliga iakttagelser ötver solfläckarne kunde lemna något bidrag till besvarandet af den uppställda frågan. Han börjaue derföre genomsöka bibliotekernas tryckta och handskrifna äldre samlingar icke endast i Schweiz utan äfven i utlandet. Då hans sträfvande blef bekant för andra vetenskapsidkare, tillsände desse honom de uppgifter, rörande solfläckarne, som de händelsevis under sina studier hade påträffat. På detta sätt uppstod en samling, hvilken, i sam Dä mån den ökades, blef af Wolf publicerad, och gum redan 1861 var så stor, att Wolf kände mer än 22.000 observationer öfver solfläckarne, af hvilka 2140 tillhörde sextonhundratalet. Med tillhjelp av detta rikhaltiga material har Wolf med ganska bsv0r säkerhet kunnat följa solfläckarnes historia ända till 1750 talet, och för den föregående tiden har använ sig åtminstone så mycket bekant om deras förändringar, att han med tillräcklig noggrannhet kan angifva de år, på hvilka deras maxima och minima inträffat. De. vigtigaste resultatet af Wolfs mångåriga undersökningar är, att solfläckarnes större eller mindre talrikhet är underkastad en period af 11!9 år, och att denna period inom trånga gränser något kan variera, men detta ett sådant sätt, att en längre period alltid tföljes af en kortare, så att halfva deras summa utgör det uppgifna talet. Wolfs undersökninj har således gifvit ett något olika resultat me Schwabes, söm bestämde perioden till 10 år; men denna olikhet är lätt förklarlig, om man tager i betraktande, att Schwabe grundade sin beräkning på endast en kortare tids iakttagelser. Men den mer än hundraåriga observationsserie, som genom Wolfs bemödanden framskaffats, visar, att den ofvannämnda perioden af 11!0 år icke är den enda, som gör sig gällande i afseende på solfläckarnes talrikhet, Dessa observationer synas tydligt nog gifva tillkänna, att en längre period, omfattande 55,5 år eller fulla fem perioder af det kortare slaget, finnes till. Detär dock naturligt, att denna längre periods tillvaro icke med samma säkerhet som den kortares kan an: 8es vara bevisad, då hela observationstiden.icke omfattar mer än två sädana perioder. Med begagnandet af de jordmagnetiska observationer, som blifvit gjorda från år 1835 till när varande tid äfvensom af några få serier, anställda före nämnda årtal, har Wolf bevisat, att storleken af de dagliga deklinationsförändringarne äro underkastade en lika lång period som solfläckarne, det är en period af 11! är. De är, då magnetnålens dagliga variationer äro stora, har solen ett stort antal fläckar och tvärtom. Sambandet mellan jordens magnetiska tillstånd och förändringarne på solens yta bekräftas ytterligare deraf, att Hansteen och Sabine funnit motsvarande periodiska förändringar hos de öfriga af jordmagnetismens elementer. Öfverensstämmelsen mellan de båda fenomenerna, de jord: magnetiska deklinationsförändringarne och för: ändringarpe på solens yta, är så stor, att Wolf för enskilda är har kunnat af de sednare beräkna de förra, och resultatet af denna beräkning har befunnits mycket väl öfverensstämma med de diekta observationerna. I sammanhang härmed orde jag få omnämna en iakttagelse från Engand, hvilken, såsom varande ensam i sitt slag, visserligen kan anses föga bevisande, men som lock i sammanställning med det, som ofvanföre lifvit nämnådt, icke saknar intresse. 1859 -den . September klockan 11 och 18 minuter obsererade Carrington midt uti en grupp mörka fläccar på solytan, att två starka ljusmassor plötst uppkommo, hvilka småningom förändrade ge och efter kl. 5 e. m. alldeles försvunno, utan utt för öfrigt utöfva något märkbart inflytande på olfläckarnes utseende. Samma ovanliga fenonen iakttogs samtidigt af Hodgson på en annan bservationsort. Man fann sedermera, att de jelfregistrerande instrumenter, med hvilka de