Doe kungliga teatrarnes dramatiska repertoire. Hu. Om vi i det föregående funno, att vederbörande vid valet af den högre repertoiren tyckas varit ledda mer af slump, än någon egentlig plan, så kan deremot denna invändning. ej göras med den lägre. Der synes man verkligen följa åtminstone en besiämd princip: den att uteslutande fraraställa fransk dramatik. Vi skola lemna talande bevis. Af 22 nya komedier och farcer, som uppförts sedan Augusti 1865, äro 19 (säger nitton) stycken öfversättningar eller bearbetningar från franskan. Deäterstående utgöras af två svenska original: nyårsskämtet Mellan elfva och tolf och komedien En odåga, båda afhr Hedberg, samt Björnstjerne Björnsons De nygifta. Bland de franska styckena finna vi endast ett af klassisk mästare, och detta ingalunda något af dennes bästa stycken: Sganarelle at Moligre (Nov. 1866). För öfrigt utgöres denna repertoire endast af den nyare franska skolans arbeten. Vi erkänna gerna, att flera förtjenstfulla och framstående stycken finnas bland de sålunda gifna, och att åtskilliga af de representerade namnen tillhöra franska litteraturens ypiersta. I detta hänseeude erinra vi om Notarien Guerin (Aug. 1865), Moderna vinglare (Jan. 1867), Giboyers son (Febr. 1867), alla tre af Augier, Gammalt och nytt at Feuillet (Jan. 1866), Man skall aldrig svära på något af Alfred de Musset (Dee. 1866), En teaterpjes af Leroy (Okt. 1865). D.rvid är dock att anmärka, att de två sednare af Augiers stycken varit g.fna redan under direktör gg tid och sålunda, osktadt den till en del nya roll besättningen, egentligen borde betraktas som repriser, . I den öfriga mängden utmärka sig ännu några af mindre berömda författare, t. x. Blond eller brunett (Sept. 1865), Jag (Okt. 1866), Hertig Job (Nov. 1866), Gringoire (Dec. 1866). Återstoden utgöres dels af några små enaktspjeser, bland hvilka vi i vär beräkning måhända glömt ett par alldeles obetydande, dels af några större, mest farsartade stycken utan synnerlig halt: Doktorns hemlighet (Dec. 1865), Så k.llade englar (Maj 1866), Familjen Benoiton af Sardou (s. m.), Fruarna Montanbreche (Jan. 1867). Bland repriserna märka vi: Markis de Villemer af George Sand, Törne och lager, Lärdt folk i stubb af Moligre in. ti., äfven franska arbeten. BSlutligen har repertoiren utfyllts af några operetter: På gyllne citron, I Marokko, Riddar blåskägg, Den sköna Helena (reprise), dem vi här omnämna, emedan texten till dem allesammens ör bearbetad från franskan, ehuru de två förstoämnda genom musiken tillhöra Sverge. Således under nära två spelår nästan intet annat än franska stycken! Man mäste medge att detta sakförhållande äv förvånande och knapp: medger antagandet af slumpen söm dess oreak. Vi tillåta oss ej att afgöra något om verkliga ursprunget till denva exklusivitet, äfven af det skäl, att detta mindre intresserar och angår allmänheten än dess synliga verkan, komedirepertoirens. fyllande med produkter af ett enda lands dramatik, och dertill mestadels dess allra. nyaste. Och hurudan är då denna dramatiska litteratur, hvilken man äflas att uteslutande framställa på vår nationalteater? Utan tvifvel i tekniskt hänseende högre uppdrifven än något annat lands och erbjudande en yttre rikedom, en brokig omvexling i motiver och situationer, som en. kom äro eguade ätt reta nyfikenheten och med starka medel fängsla mtresset hos en mycket blaserad publik. Mea innehar den verhufvud också i poetiskt och sedligt inseende en rang, en betydelse, som herättigar den till ett uteslutande herravälde på ett främmande lands förnämsta scen? Denna fråga besvara vi med ctt bestämdt!