TEATER. Kongl. Stora teatern gaf i går efter en tids hvila Shakspeares Coriolanus, hvilken sarmlat en ovanligt väl besatt salong. Förnämsta orsaken härtill får väl sökas i den omständigheten, att Volumnias maktpåligoande parti denna afton för första gången oafs af fröken Sandberg, hvilken förut endast såsom Ofelia försökt sig på det högre skådespelets område. Då dramat först uppfördes i fjol höstas, utvecklade vi de skäl, på hvilke vi anse Volumnia såsom den vigtigaste och mest karakteristiska personen näst bjelten sjelf, och man kan deraf sluta till, hvilka svårigheter ett dylikt parti måste erbjuda äfven den skådespelerska, som med vanans ledighet rör sig på koturnen. Om vi under sådana förbållanden erkänna, att fröken Sandberg öfverträffade de förväntningar, man kunnat hysa, och i mycket tillfredsställde äfven ganska stränga fordringar, så är detta ett vitsord, som vi troicke skulle jäfvas af någon. Naturligtvis kunna ganska väsentliga anmärkningar göras mot hennes framställning; men dessa röra mestadels förhållanden, som det ej är så lätt för en skådespelerska att öfverviuna, och de drabba i främsta rummet teaterstyrelsen, som tvingat en så ung skådespelerska att spela en roll af romersk matrona, hvilken skulle synnerligt väl lämpa sig för en fru Westerdahl. Så var fröken Sandberg, syntes det oss, för ungdomlig i hela sitt uppträdande, något som ej kunde öfverskylas af den ovanligt fula grimeringen, hvilken bort vara mindre markerad och stork än den var; och framför allt inlade hon ofta i sitt spel en feberaktig bäftighet, som ej låter förena sig med den matrorlika värdigheten hos den aristokratiskt stolta Volumnia. Äfven hennes röst, ehuru klar och böjlig, eger ej den klang och den volym, som det stora skådespelet, isynnerhet i roller sådana som denna, synas fordra. Men å andra sidan utmärkte sig hela hennes framställning genom kraft och värme, och i den stora seenen i femte akten, der dessa egenskaper framför allt tagas i anspråk, höjde sig också hennes väl nyanserade spel så, att det på det yppersta förklarade och motiverade Coriolani följande handlingssött. Särsekildt framhålla vi hennes slutord såsom verkligt gripande genom den välberäknade och till sista momentet sparda kraft, hvarmed de framsades. För öfrigt bör hela hennes framställning prägeln af den sunda uppfattning, som alltid utmärker denna skåuespelerska vid lösandet af hennes uppgifter; och hennes sätt att framsäga sitt parti var, i följd af hennes öfning i komedispelet, fullkomligt fritt från uppskrufning, falsk patos och onödig tryckning på orden. De öfriga spelande, sä:deles hr Elmlund, fylide för aftonen utmärkt väl sina partier, och det hela gick ovanligt hurtigt och raskt, om vi undantaga de tidsödande och mestadels onödiga inoch upptågen, med hvilka så slösas i den puvarande uppsättningen. Önskligt vore, om man äfven ville egna ett granskande öga åt bearbetningen för scenen, hvilken, som vi i höstas visade, eger en mängd föga hållbara punkter. Om denna något ändrades, och en del processioner förenklades eller indrogos, vore sorgspelet med sin nuvarande rollbesättning en af vår scens bättre företeelser, hvilken utan tvifvel vore förtjent af allmänhetens uppmuntran.