Hvad är naturligare, än att det måste vara det ovärdiga begåendet af nattvarden. Ju närmare det lider. desto mera ökas hans oro och kan gå till den grad, att han närmar sig förtviflan, och då slutligen den fruktade stunden kommer, knäböjer han vid altaret med samma känsla, som om det vore vid en stupstock. Hvad intryck bör nu hela denna så kallade religionsundervisning med denna nattvardsberedelse qvarlemna? Kan af henne i det unga sinnet uppstå någon annan känsla för religionen än fruktan? Gud har blifvit ett hämnande väsende, hva.s vrede menniskan förgäfves söker undgå och religionen ett ämne som man helst undviker. Hos ynglingen kan man ofta också observera en sorglig förändring i andligtafseende just efter denna nattvardsberedelse. Hos mången, som haft ett öppet sinne fö. det högsta i lifvet, är detta nästan alldeles försvunnet. Han vågar numera ej ens tänka derpå. Lifvets lägre angelägenheter och bestyr äro ofta numera det enda som intresserar honom. En nästan qvinlig blyghet och renhet ha efterträdts af njutningslystnad, och mången kastar sig med ifver i nöjen, hvilka förut ej hade något lockande för honom och som ej alltid äro af det bästa slaget. Man tycker sig märka ett begär att på något sätt fylla en tomhet i sinnet, som plågar honom och för hvilket hon har svårt att värja sig. Denna spänning, denna öfverretning, de starsa sinnesrörelser som denna svåra kamp framkallat, ha efterföljts af en andelig slapphet, fullkomlig apatwhi. Man låter det gå vind för våg. Hvartill tjenar kampen mot passionen för den, som är öfvertygad att han ändock ekall komma att duka under i denna kamp? Det kan sålunda ej nekas, aft mot vår ungdom utöfvas ett religiöst tvång, som i mänga, kanhända de flesta, fall fjetirar deras ande för hela lifvet, att på deune lägges ett ok, som, då det afskuddas, ofta lemnar plats för ett fullkomligt förast tör heliga ting. Vi sluta nu utredningen af den uppkastade frågan. Vi äro dock långt ifrån att anse oss ha påpekat allt det religiösa tvång, som här i landet är en följd af statens inblandning i medborgarnes religiösa lif. Hvad vi visat bör emellertid vara tillräckligt att öfvertyga hvar och en som vill se, det vi äro mycket långt ifrån religionsfriheten. De brister som vidlåda samhället äro emellertid aldrig andra, än dem allmänna opinionen tillstädjer, och hvad de hafva att göra som intressera sig för religionsfriheten, är derför endast att öfvertyga allmänheten, det religionen är helt och hället en privat angelägenhet, är hvars och ens ensak, i hvil: ken ingen annan har rattighet att inblanda sig, en sak för hvilken ingen behöfver aflägga räkenskap för någon annan än Gud, sitt förnuft och sitt samvete. G. S.