; draga sig embetseden. Hela hans dröm om huslig lycka kan bero afdetta steg. Andra personers existens kan bero på hans egen. Annu andra konsiderationer böna komma dertill, såsom tanken på det uppseende, man skulle göra genom sin vägran och huru man I derigenom skulle såra personer, på hvilkas laktning man sätter värde, m. m. Man måste erkänna att frestelsen är svår, att det är ett förfärligt dilemma för den, för hvilI ken en ed, ja blott ett löfte, en försäkran i b 4 k j j bar sin rätta betydelse. Hur låter en lag försvara sig, som utsätter en menniskas samvete för ett sådant trångmål? Om man besinnar, hvad det vill säga för en person, som kommit till moget förstånd och kan bedöma den moraliska halten af sina handlingar, att högtidligen bedyra, hvad han i sitt bjerta måste förneka, kan man ej annat än förundra sig öfver att så många numera underkasta sig denna ed, då man väl känner, att en stor del af dem ha I helt andra åsigter än dem de besvärja. Detta är ett sorgligt faktum, och detta bevisar i sanning en sorglig slapphet i den allmänna moralen, att en så vigtig handling kan bli betraktad som en tom ceremoni. Det är ovilkorligen en rå och barbarisk lag, I som låter en menniskas existens bero af en ed på hennes åsigter, men i all synnerhet, då det är fråga om åsigter i en sädan sak som religionen. Men sedan man vet att man med en såI dan lag tvingar en mängd menniskor till I mened, sedan är det en hädelse af det heliga att bibehålla honom, och det är en sak, Isom i hög i grad skulle förvåna författaren af dessa rader, att allmänna opinionen ej längesedan uttalat sin dom öfver lagar at b k å det slaget, såvida ej erfarenheten lärt honom att ej förväna sig öfver någon ting. Det andliga förtryck, som här i landet utöfvas till följd deraf att staten för delaktighet i vissa medborgerliga rättigheter fordrar bekännelse af en viss religion, inskränka Isig emellertid ej härtill. Väl till största I delen af vana men äfven för att ej beröfva dem medborgerliga rättigheter uppfostra de flesta föräldrar sina barn i statens religion. Måhända skulle de dock ej göra detta om Ide kunde rätt bedöma halten af denna und rvisning. All 8. k. kunskap, som genom undervisning meddelas, kan delas i två slag, egentIlig kunskap och hvad som med ett lindrigt uttryck kallas fördom. Detta sednare slag af kunskap har den, som deraf blir delaktig, sannerligen ej skäl att tacka för. Det fölljer honom som en förbannelse genom en stor del af hans lif, hämmar hans utveckI ling, omtöcknar hans förstånd, förmörkar bangs sinne, ty det ges intet så nödvändigt vilkor för ett sundt själslif, som sanna och klara föreställningar. Dock gäller detta företrädesvis, då det är fråga om våra högsta angelägenheter. Af ali undervisning finnes dock ingen, som så förlamar de intellektuella förmögenbeterna, som det dogmatiska framställandet af satser, för hvilka icke gifves några skäl, som fattas af lärjungen, som läraren egjelt förklaras oförmögen att fatta men är dock förbunden att erkänna som sanna. Men då dertill kommer, att de såder predikade och inpräntade satser lära att ringakta, ja då de rentaf förneka en del af menniskans själsförmögenheter och framför allt just den, på hvilken hennes moraliska utveckling beror, hennes handlingar är rentaf otänkbar, hennes fria vilja, i det de förklara viljan vara slaf under synden och endast riktad på det barn, utan någon egen kraft att öfvervinna fallen ät sina djuriska lustar, utan att inom sig ha någon motvigt mot passionen, då de lära att detta syndaelände, i hvilket hennes onda natur nödvändigt neddrager henne, dömer henne till eviga straff, ur hvilka hon ej kan räddas annat än genom den botgö ring, hvilken utgör det ena af de medel, som lemnats henne att blifva frälst från den eviga osaligheten, och det derpå följande underverket, trons tillegnande, som utgör det andra, så frågas billigt, hvad intresse kan men bibehålla för sin moraliska och intellektuella utveckling. Den förra är ju omöjlig och den andra alldeles ändamålslös, såsom ej bidragande till hennes lefpads måt, hvilket är att undgå den eviga osaligheten. För en meaniska, som är genomträngd väntar henne en evighet af de största qval, sävida hon ej kan tillegna sig denna så kallade nåd, måste allt annat bli likgiltigt och hon måste hänge sig åt det der ängsliga sökandet efter tillegnandet af Kristi förtjenst, som utmärker dem, hvilka göra allvar af den evangeliskt lutherska kyrkans dogmer, under ringaktande af alla naturliga menskliga sträfvanden, de må nu gå ut på moralisk eller inte!lektuel förädling eller på materiel förkofran, såsom medel för de förra. Denna undervisning är sannerligen ett dåligt sätt att uppfostra goda medborgare. Hvilket religiöst tvång kan väl vara värre än det m.n underkastar barna, genom att göra våld på deras zeligiösa känsla och inpränta hos dem fördomar, som måhända för -hela lifvet hos dem motarbeta, ja nära nog omöjliggör ett sundt religiöst lif. Men ej nog att svensk lag fordrar, att en sådan undervisning meddelas vår ungdom, och det i en ålder, då de äro som mest mottagliga för intryck och, utan medel att värja sig för dessa läror, insupa dem oemotståndligt, ehuru med den fasa och motvilja, man så ofta finner hos barn mot denna så kallade religionsundervisning. Det är ännu ett vilkor staten har uppställt för delaktighet i medborgerliga rättigheter, och detta är sådant, att det är egnadt att förstöra den återstod af sann religiös känsla, som religionsundervisningen har qvarlemnat. Genom att ålägga nattvarden, såsom ett vilkor för kyrkans gemenskap och deraf beroende medborgerliga rättigheter har man gjort detta så kallade sakrament till ett verkligt nin Andelen iavnaonnk ot. fr ER Tana af den öfvertygelsen att efter detta lifvet! den utan hvilken någon moralisk halt hos onda, förklarar meoniskan för ett djefvulens sina lidelser, och som ett viljelöst djur hemte ket hå