Aftonbladet – 3 april 1867, sida 2

tigt fullkomlig sade hon med en undertryckt suck af saknad. Rosette hejdade sig ett ögonbliex och for med handen öfver sioa ögon, liksom för att förjaga någon tjusande hägri.g. ?Behl? återtog hon straxt derpå, hvad gagnar det till att sakna hvad som icke mer finnes. Det förflutna är förflutet. Låt oss icke vidare tänka derpå?. Två eller tre år förflöto uton att jag märkte det. : Min vänskap för Paques Fleuries tillväxte för hvarje dag. Vi gåfvo henne detia namn, emedan vårt möte egt rum pi Palmsöndagen. Hon kände ingen annan än mig i vär talrika karavan. Också lemnade jag henne icke mer än hennes skugga. Jag lärde henne ella de konster, hvaraf min repertoir bestod. Hon betalade mina lektioner genom att lära mig hvad hvarken Jean Vaudrouille eller Mignonne gjort sig den mödan btt undervisa mig uti, nemligen att läsa och skrifva. För öfrigt hade de hederliga menniskorna ett förträffligt skäl för deras underlåtenhet i detia fall: hvarken den ena eller andre kunde läsa i någon annan bok än naturens. ae fanns. deremot ingenting oförklerligt för em. Vid min älder var jag också derutinnan jemngod med en erfaren landtbrukare, Paques-Fleuries var en skicklig lärarinna. Ehuru jag icke kände någon särdeles smar för studier och ehuru jag föredrog att leka och springa efter fjärilar, lärde jag för att göra henne till viljes. Hon grälade visserligen då och då; men efter en sådan något stormig stund, log jag