med ett bönfallsande och lidande uttryck, omöjl gt att återgifva: Jag är hungrig... Har ni en bit bröd? Bröd! svarade jag, ack min Gud! Det har jag inte... Men vänta, så skall du få.x Jag kastade bort mina kära blommor för att kunna springa så mycket fortare, och på mindre än fem minuter hade jag upphunnit truppen. Jean Vaudrouille befawn sig bland de siste. ?Hvarifrån kommer den der lilla satungen?? frågade han och betraktade mig med stora ögon. Bröd, bröd 1? ropade jag flämtande. Åt hvem? åt dig??? Nej, konv så skall ni få se. Han såg på mig ännu en gäng; efter ett ögonblicks tvekan tog han en påse, hvari funnos något lifsmedel, och följde mig. Utan att bedja om fillstånd, tog jag ett helt bröd och skyndade före hovom så fort 1ag kunde. ?Hvad är det?? ropade han så snart han på långt afstånd fick se det siackars barp.t, svin slukade det bröd jag gifvit benne. Hen talade tll mig på sin stams språk, och jag svarade på samma roivälska: Det här, det är min vän... en liten flicka som jag... hon var bungrig, och jag har gifvit henuce hröd... det är alltsammans !? För tusan! det ser jag nog... Men hvad fon gör hon der en am?? Ah! det vet jag inte, men det gör detsamma?, svarade jag och s ag bort stt bhemta vatten från en närbelägen bäck ät min skyddsling. Under tiden gjorde Jean Vaudrouille hexne åtskilliga frågor. Det lilla bittebarnets historia var lika kort som bedröflig. Två dagar fö ut hade hon nästan på rumma timma förlorat sin far och sin mor, hvilka försörjt sig me atttillverka träskor. Ingen hade brytt sig om henne. Ena elek farbror, gom återstod bonne, hade funnit elt mycket enokelt medel an befria