STOCETZCLM den 3 April Bref från Norge. Kristiania den 25 Mars. Må det vara mig tillåtet att ännu en gång meddela några slutanmärkningar angående den strid mellan de så kallade amalgamiIsterna och panskandinaverna, åt hvilka jag på senare tiden flera gånger måst egna utförligare redogörelser, och som man tyvärr i de två andra länderna tyckes ha tillagt ett omfång och en häftighet, som den ingalunda haft eller skall få, så länge afgörandet ef den egentliga tvistefrågan, nemligen Idet unionella förhållandet mellan de två länderna. ligger så långt aflägset. Fejden tyckes nu ha helt och hållet afstannat, hastigare än men på förhand skulle ba trott, och den jemförelsevis ringa vinst, diskussionen denna gång medförde, skall sanrolikt förmå de stridande makterna att vänta med hufvuddrabbningen, tilldess unionskomitån fått sitt utlåtande färdigt och framlagt det för allmänheten. Den fördelen har dock vunnits, att allmänhetens uppmärksamhet på förhand blifvit fäst på denna vigtiga sak och att man sannolikt, för så vidt värt indirekta vaisystem gifver aniednisg dertill, skall af kandidaterna vid nästa storthingsval fordra förklaringar om deras uppfattning af de unionella förhållandena. I det ögonblick då den genom Dunkers skrift uppkomna rörelsen tyckes hålla på att tillsvidare lägga sig, gör det ett mindre behagligt intryck att stöta på ett sådant missföretånd af hela saken som den, hvilken uppenbarer sig i en anmälan i det senast hbitkorana häftet af Nybloms tidskrift, undertecknad Hans Forssell. Redan sammanställningen af Dunkers ureprungligen för en tidskritt bestämda följd af artiklar och professor Rydins omfångsrika vetenskapliga verk är en orättvisa; framställningens art och sätt måste nödvändigt rätta sig efter föremålet, och en sak är det at lemna en vetenskaplig skildring af ett statsvetenskapligt ämne, en annan sak att göra en målning af de strider, som hittills utan resultat blifvit förda om revision af föreniovgen; skildrio; en af en polemik, isynnerhet då den förskr fver sig från en af sjelfva de stridande parterna, mäste nödvändigt bli polemisk. Men den största och mest sårande orättvisa författaren i Svensk Litteraturtidskrift begått, är att han anser yrkandet ingen utvidgad förening? såsom hufvudtemat i Dunkers bok, ett yrkande, gom han ocks5, då han iakttager hvilket lifligt intresse skriften väckt i författarens hemland, sannolikt måste t:o delas at en stor del af det norska folhet. Så är det lyckligtvis icke; kunde man beräkna antalet af dem som ovilkorligt :amla sig omkring ett sådant fältrop, skulle man snart finna att cet är en högst obetydlig summa. Nej, det måste åter och åter upprepas, på det att icke en skugga af ett sådant missförstånd skall väcka misstroende till den rörelse, som tyckes vilja börja att gå igenom det norska folket: det. är icke en kinesisk mur vi vilja uppföra, det är icke någon dogm, som vi vilja fastspika med ett för alla tider och under alla omständigheter gällande anspråk på att anses för sacrosanct. Hvad vi — enligt vår tro, till föreningens och den skandinaviska sakens eget sanna gagn — bedja om, är att utvecklingen måtte få gå sin gång jemnt och naturligt, utan att påskyndas genom konstlade medel; att man icke må skopa politiska institutioner förr, än det kraf som dessa sku:le uppfylla, visat sig förefinnas, utan att an tilldess skall Jäta sig nöja med hvad nu tyckes vara i så god gång: det sociala, frivilliga närmandet mellan folken. Eunodast på grundvalen af ett sådant verkligen befintligt värmande iro vi man med trygghet kan bygga närmare cmslutande lagstadgar; ty först då blifva dessa nya Jagar uttrycket för ett behof hos foiket sjelf och icke blott för de styrandes måhända välmenta, men förtidiga tillställningor. Vi inse, att detta är en vigtig tid för afgörandet af unionens framtid, och just derför är det som Dunker och alla de, hvilkas sakförare han denna gång varit, ouppbörligt påminna om, att här blott finnas två vägar. Antingen måste man bygga fol-kens förening på fribeten, och då måste man åt folken sjelfva öfverlåta, när, huru och i hvilken prad de ar sig sjelfva vilja sammanflyta i materiella och andliga intressen somt således tillika i de sträfvanden, genom hvilka man söker befrämja dessa, eller också måste men följa den från en blodig forntid ärfda, ss EE I med ett bönfalläande och lidande uttryck.