Jag var snabb och kraftfull, samt började springa. Han förföljde mig raglande. Jag sprang i krokar, liksom då man leker hök och dufva. Han svor som en åkare, Mignonne skrattade ät hans oskicklighet eller snarare åt mitt Uots. Alla barnen, som voro lifligt intresserade af denna jegt, eggade honom med sina rop: Han ter henne! Han hioner henne iate.t Och Jean Vaudrouille, som var halfrusig, skulle visst aldrig fått fatt på mig den morgonen, men mitt olycksöde ville att jag, i det ögonblick då jag vände på hufvudet för att se om han var vära mig, stöt. emot en trädrot, som varit dold al blommor, och föll omkull, Ioom ett ögonblick stod han öfver nm Fattande mig i ena havden, reste han upp mig och lyftade den andra hotande öfver mig. (Applet ! sade han. Nej. tApplet! Git hit, elier jag slär ned dig.t (Nej!t svarade jag för endri irsinnig, utom sig at vrede, eg vt barnskaran, som skockat sig rundtomkrivg oce, tog han mig med da händerur ch skuile slagit mig till marken, om icke Mignonue kommit mig till bjelp. Hon ryckte mig ur bans händer och bar bort mig, blek, darrande af vrede och förskräckelse, men triumferande. Jag hade bebållit mitt äpple. Följande morgos, då Jean Vaudronille återfått sitt förnuft och kommit på bättre tankar, var äpplet det första han frågade efter. Men nu var det icke frekten, utan barnet, som han ville kyssa. Jag skyndade dit. Han öiverhopade mig med smekuingur och sade: Från och med i dag skull du ieke kallas annat är la Pomme (äpplet). Hvem vet,