att bestrida kostnaderna för desamma. Anså dessutom ingalunda lämpligt att professorern lemnade sina egentliga sysselsättningar för at hålla föreläsningar i Stockholm. Hr Siljeström ansåg det beklagligt om det ar slag, som förut till dessa föreläsningar utgått skulle indragas, och sålunda den bildningsplanta som nyss genom rikets) ständers försorg satts jorden, skulle qväfvas. Frih. Alströmer trodde att man kunde låt alla formella betänkligheter fara. Förordade bi fall till hr W:s reservation, emedan detta vor nästan den enda uppoffring, som staten gjord för qvinnans bildning. Hr Hörnfeldt instämde formfrågan med hr Ifvarsson. Trodde att någo af Stockholms representanter bort under motions riden väcka motion i förevarande ämne, men d så ej skett, hade man ej annat att välja på är bifall eller afslag å K. M:ts proposition och för ordade för sin del afslag. Hrr Grafström oci Widell instämde med den första talaren. Hr Pehr Nilsson instämde i formfrågan mer hr Ifvarsson och begärde votering öfver den. hufvudsaken instämde han med utskottet; ansåj att vi ha tillräckligt med akademier i Stock holm. Befarade dessutom, att det nu begärd: anslaget endast vore en början till vidare dryg: utgifter. Så hade det gått förut, t. ex. mec slöjdskolan. Tal. vore ingen fiende till upplys ning, men ansåg att de som ville höra dessa fö reläsningar också kunde betala hvad de kostade Hr Ocklind förordade bifall till hr Wallen bergs reservation. Hrr IH:eggström och Jar Andersson deremot till utskottets förslag. Hr Hierta upptog den anmärkningen af en föregående talare, att orsaken hvarföre stats utskottet icke kunnat tillstyrka det begärda anslagets användande till föreläsningar, var attingen af Stockholms riksdagsmän väckt motion derom. Ja man måste erkänna att en glömska här blifvit begången, och denna så mycket beklagligare som han hoppades att, om en sådan motion blifvit väckt, kammaren skulle haft den välviljan att icke neka densamma; men han ville förklara denna glömska deraf, att då regeringen hade begärt ett anslag af samma belopp som förut blifvit användt till föreläsningar, så hade man vid inhemtandet häraf i början förbisett att regeringen ernat använda det på ett olika sätt emot förut. Han erkände sig också ha i statsutskottet delat pluralitetens mening derföre, att han ansåg utskottet skyldigt att mera strängt hålla sig till formerna; men då intet hinder i frundlagen funnes emot framställning af hr Wallenbergs reservation, så egde kammaren full befogenhet att bifalla anslaget, med en förändring i afseende på användningsättet; det vore en erkänd sak och hade ofta egt rum under den gamla representationen, att rikets ständer bevilJat anslag med afvikelse ifrån det förslag, som regeringen flört i afseende på användandet. — Han genmälte derjemte en annan :alares anmärkning, att föreläsningar ju här, likaväl som i Göteborg, kunde tillvägabringas mot betalning; ja, det går naturligtvis alltid an; men det är en sak, som icke behöfver bli föremål för någon riksdagsöfverläggning. De ibland kammarens ledamöter, som tilläfventyrs haft tiltfälle att bivista de af staten betalta föreläsningarne under de sednaste iren, kunde emellertid bevittna en sak, som, enigt talarens tanke, borde påaktas såsom ett af de vigtigaste skälen för beviljande af anslag för detta ändamål, nemligen att man å dessa föreläsningar sett en stor del af åhörarne utgöras af sådana personer ur de mindre förmögna samnällsklasserna och deribland ungdom, som säkerigen icke skulle haft råd att bestå sig inträdesbiljetter mot betalning, särdeles för hela den seie af föreläsningar, som hvarje föreläsare hållit; let inflytande, som föreläsningarne kunnat ha på lessa åhörare, den lyftning till håg för ädlare sysselsättning, för hvilka många visat stort inresse, skulle man gå miste om, såvida förelästingarne ej kunde lemnas kostnadsfritt. Han hoppades således att kammaren måtte vid detta tillälle utöfva en generositet, hvilken säkert skulle rillas af hela nationen, och tillstyrkte derföre hr Wallenbergs reservation. Hr Dahm. Man klagade nu mycket öfver den tigande lyxen och yppigheten och skyllde detta vå hufvudstaden. De vore väl ock skäl att göra ågot för dessa olägenheters afhjelpande, isynerhet då den härför erforderliga samman vore emförelsevis obetydlig. Förordade bifall till hr Vallenbergs motion. Hr Medin trodde att Stockholms invånare voro ltför högsinnade att vilja anlita hela landets jelp till inrättande af en läroanstalt i Stockiolm. Om någon af småstäderna ville ha en kademi, så fick den nog bekosta den sjelf. Man ade sagt att den begärda summan vore obetydig, men många bäckar små, göra en stor å, ch tal. trodde att man alltför lättsinnigt handkades med dylika småsummor. Instämde i formrågan med hr Ifvarsson. Hr Kinmansson fann inga betänkligheter i ormelt hänseende. K. M:t hade föreslagit att tt anslag, som förut varit ett extra anslag, skulle ppföras å ordinarie stat och på samma gång föeslagit en viss organisation al den anstalt, till vars understöd detta anslag vore ämnadt. Då an nu ej fann den af K. M:t föreslagna orgaisationen lämplig, hvad vore naturligare än att van återgick till det extra anslaget. Hr Blanche. Såsom riksdagsman har jag nåongång funnit, att vårt land är det enda som etraktar sin hufvudstad med stjufmoderligt öga. andra länders riksförsamlingar kunna partierna å fiendtligt emot hvarandra och så fiendtligt, tt våra 8. k partistrider, i förhållande till deis, endast borde anses som kärleksgnabb, och imlen vete om de i sjelfva verket äro annat. len så ofta det gällt deras hufvudstäder, har endtligheten upphört och alla varit beredda till ppoffringar för dessa städer, som utgöra deras olthet. Jag är ingen beundrare af stora stäer, de äro onaturliga inrättningar, och då joren skapades så rymlig och stor, så kunde väl ke afsigten vara att menniskor till hundratuntal skulle bo sammanpackade på vissa trakr. Men vi ha fått dem, historien om deras Jlkomst känna vi och när man icke kunde bli med dem, måste man göra dem drägliga och ed konsten söka ersätta hvad som felades af turen, en tarflig ersättning. Landsbygdernas iska folk behöfva ej afundaz oss vårt bleka, trificerade lif. Småningom blefvo-dessa städer rvaringsorter för hvad landet hade vigtigt och yrbart; de blefvo slutligen ländernas egentliga wtionalmuster. Men med all denna yttre prakt ulle de ha blifvit mensklighetens kloaker, om an ej då och då inledt i dem friskare flöden, h friskare än bildningens finnes ej. På Euro8 fastland var man angelägen om att i sina ifvudstäder anlägga universiteter, och det är en yoka för Stockholm att ett sådant der icke finns. går vår hufvudstad miste om den förädling, som ulle uppkomma, derest i dess sköte funnes en lrik ungdom, som uteslutande egnade sig åt adier, tankens idrotter, och som, kommande från ika delar af landet, kunde medföra något af na hembygders fromma tro och renare seder. etta allt saknar Stockholm. Visserligen har det ademier för vetenskap och vitterhet, dock meet I fromma för vetenskapsmän och vitterhetsidre; men något för förnäma för att bli demoatiska, tränga de ej med sin verksamhet ned i djupare samhällslagren. Deremot har det vit sig, att de föreläsningar, som under sednare hållits i hufvudstaden, varit till verkligt gagn; ha dragit till sig många: från fåfängan och irden samt derjemte många af den samhällsass, som mest behöfver ledning och ljus. Må gen tro, att de föreläsningar i hätdeforskning h statsvetenskap, hvarom nu är fråga, endast ulle komma 8tockholm till godo. Med årliga tsdagar blifva de äfven representanterna till tta. Alla komma vi väl ej hit som fullflugna atsmän och statsekonomer, och om vi också o det, skadar det väl aldrig att uppfriska mint af de teorier, hvarur det politiska eller prakka lifvet vuxit och fortfarande växer. Jag yrr således bifall till hr Wallenbergs reservation. ina herrar! om I ej: älsken er hufvudstad, stälYe