Han låtsade vara mer omedgörlig än en bästbanglare som häller på att köpa en I percheronseller normandisk bäst. Varan erhöll icke rätt att krypa under hans tält förr än den blifvit nog . undersökt. I Och tro icke att han köpte utan åtskilIcad alla barn, som man bar till honym, De stackars små, hvilkas kroppsbyggnad icke eyntes bonom lämplig för arbetet, blefvo obevekligt förkastade, till förtviflan för de giriga föräldrarne eller de elöndiga vårdarne, som å erförde dem hem under förebråelser och hoteiser, je till och med stryk, utan medlicande med deras ålder eller deras svaghet. Då sådara fall af vägran förekommo, oc, det hände temligen ofta, försummade an aldrig att låta oss se den dåliga bebar dling men tillät sig mot dessa olyckliga Fmå. Och derpå tillade han med faderlig röst: Nå? mina juveler, hvad tänker ni om det der? Ären ni icke lyckiga att lefva bland oss, att hafva fått firlträde i vår faviljl Sen ni vu att ni kommit undan för godt köp. Allmän regel, alla slägtingar äro lika elaka och bårda som de der. Många utaf oss trodde honom. Men hans vältalighet och hans skicklighet hade icke lyckats lika lätt att öfvertyga mig som de andra om min stora lycka. Emellanåt varjag mycket sorgsen, oaktadt Mignonnes smekningar; ty jag hade slutligen börjat vänja mig vid hennes utseende. Fastän man lemnade mig mycket större frihet ön mina kpmrater, icke plågade mig med arbete och gaf mig de bästa bilarne vid måltiderna, så gret jag och ropade stundom: Man ma! mamma! Ack! Vid denna tidpunkt hade ännu icke. minnet af min mor och hennes bild försvunnit ur min själ! (Forts.)