ning för lag och samvetskänslan, oaktadt allt äseri, inom orten är hos flertalet af dess inbyggare så liten, att ingen vårdat sig om att frångå sin maklighet för att upptäcka hvilka de skidlöpare varit, som de på ringa afstånd sett förfölja och från sjelfva byarne fördrifva djuren, sedan dessa med af skarpsnön flådda ben och fötter, blödande utur sina sår, sökt menniskors boningar till skydd emot sina omenskliga förföljare. . Samma laglöshet har vid två, till följd af skäliga misstankar företagna visitationer efter undanstucket elgkött, uppenbarat sig. På ena stället möttes förrättningsmannen af ett med bössa, yxa, skyffel och stör beväpnadt motstånd, och der fanns slutligen elgköttet nedgräfdt i gödselstaden, emedan under föregående natten utsatta väktare hade omöjliggjort köttets utpraktiserande från ladugårdsporten på annan väg än genom ladugärden och vidare genom de gluggar, hvarigenom ödseln utkastas. På ett annat ställe hos en ronoåbo fordrades vad om visitation skulle få försiggå, och befanns köttet der vara nedsänkt uti en på sjön en half mil från gården upphuggen vak; men huruvida den ena eller andra metoden till igensopande af brottets spår kan anses bättre, sedan man följt blodspåren en två mils väg från slagtstället till gerningsmännens hemvist, torde utgången af blitvande ransakning bestämma. ——— — Vidskepelse och signerier. I Nya Wexiöbladet läses: Att vidskepelse och signerier ännu i dag florera bland vår allmoge, i trots af den upplysning som numera med oförtröttadt nit bibringas alla samhällsklasser, inhemtas bland annat af ett i denna månad vi Allbo häradsrätt inom Kronobergs län anhängiggjordt mål mot torparen Sven Magnus Johannesson och Christina Eriksdotter, boende på Clasentorps egor. Oaktadt deras förnekande, blefvo de vid firtegängstillfället den 42 Mars genom edligen aflagda vittnesmål öfverbevisade om att under föregifvande af förmåga att bota sjukdomar och afvända olyckor, ha bedrifvit hvarjehanda qvacksalveri och signeri, uppenbarligen i ändamål att af lättrogna personer tillnarra sig. penningar, lifsförnödenheter, klädespersedlar och andra nyttiga ting. Sven Magnus Johannesson, som uppgifver sig vara son till en i trakten boende s. k. klok gumma?, allmänt bekant under namn af ?Stina i Karshult, hade, enligt hvad af vittnesförhören nu lades i dagen, sistl. höst infunnit sig hos Sven Bengtsson i Fölhult och erbjudit sig att för en svårare bröståkomma bota — med hvad framgång nämndes ej nu — dennes dotter Hanna, dervid så tillgick att den sjuka på undergörarens tillsägelse öfverlemnade åt honom å vigd jord (kyrkogården i Loushult) alla de klädespersedlar hon begagnat vid sin senaste nattvardsgång. Samtliga dessa plagg, nu förevisade vid dom stolen, hade efter den sällsamma kuren anträffats hos Sven Magnus och hans ofvannämda qvinliga biträde, hvilka anammat dem såsom arvode för det lofvade helsobringandet. Vidare upplystes att den tilltalade kort före julen sistlidet år alldeles opåkalladt besökt åboen Jon Kristoffersson i Hvittaryd och skrämt upp denne medelst förespegling af en honom inom 8 dagar derefter öfvergående förfärlig olycka, hvilken han, olycksprofeten, dock förklarade sig både kunna och vilja afvända. Begripligtvis antogs med tacksamhet hans välvilliga erbjudande, och de besvärjelseformler han vid detta experiment be gagnade voro så befängda och narraktiga, att de i sanning förtjena att utförligare refereras. Till en början satte han sig ned att läsa i en medförd bok, den Phan kallade ?Planera? och i hvilken enligt hans uppgift stod föreskrifvet att han skulle uträtta nägot? hos den man han nu besökte. Denne var lättrogen nog att gå i fällan, och den honom bebådade fräsliga olyckan aflägsnades på följande sätt. Trollkonstnärn knöt ett rödt band om sitt ena finger, stack sig med en nål i denna, sålunda omlindade lem, beströk bandet med de utsipprade bloddroparna, drog så några hårstrån från Jons hufvud, inknöt dem i bandet, trädde sedan nålen genom denna lilla trollputa och nedlade den derefter tillika med ett 25-öre stycke, en kopparslant och en fingerring, å en bjelke i ladugården. Medan nu hexeriet i allsköns stillhet försiggick hos boskapen lät den förmente seidmannen sin värd inbära istugan ett halft stop vatten, en näfve mull och några nöthår, hvilka ingredienser der skulle förvaras tills längre fram på dagen, då Sven Magnus, som nu aflägsnade sig, lofvat återkomma. Detta sitt löfte höll han ganska riktigt och medförde då en flaska bränvin, med hvilken dryck han undfägnade sitt värdfolk, jemte det han sjelf tog sig en klunk, och hällde derefter de i glaset qvarlemnade dropparna i spiselden, dervid Jon tyckte sig förmärka att dörrarna till förstuga och kök häftigt uppstöttes. en tilldragelse som dock helt och hållet undgick den jemväli stugan innevarande hustrun. Efter detta hokus pokus företog sig trollmannen hvarjehanda påhitt; drog hustruns vigselring och en splittra af ett ben (enligt hans uppgift ett menniskoben), genom ett nyckelnandtag, satte ringen påsitt eget finger, ritade med en knif åtskilliga figurer i det på en tallrik uthällda, med jord och nöthår blandade vattnet, beredde ett s. k. offer af en i bränvinsglaset nedlagd sockerbit tillika med några sädeskorn och kastade sedan både tallriken och dess innehåll samt offret och offerkärlet i brunnen, dit äfven, såsom Jon Kristofferson tyckte sig finna, en honom tillhörig riksdalerssedel fick göra sällskap. I brunnen nedkastades jemväl, under ett mystiskt mumlande af besvärjaren, de i ladugården vid Tyrmiddagobestiket inlagda och nu återhemtade sakerna. Dermed var den förebådade olyckan för denna gång afvänd, och för sitt besvär med exotismen begärde och erhöll Sven Magnus halfannan kubikfot hafre, 18 sädeskorn, nemligen 7 af råg och 11 af korn, äfvensom de kläder, skjortan inbegripen, hvilka den från djefvulens funder och arga list nu frälsade mannen burit då han som trolofvad besökte sin nuvarande hustru, och jemte dessa kläder den kjortel hustrun begagnat vid ett visst tillfälle, vittnet ville icke säga hvilket. För att få reda på det rätta plagget bland hela den förevisade qvinliga garderoben tog besvärjaren sin tillflykt till ?Planeran?, knöt derefter den ur högen framletade kjorteln med egna händer fast på den stackars enfaldiga qvinnans bara kropp och tillsade henne att en stund efteråt sjelf aftaga detta plagg under det hon ställde sig midtöfver en af Indergörnreh i marken nära brunnen nedstucken knif. I utbyte mot klädesplaggen, hvilka en tid efteråt begärdes tillbaka, fordrade Sven Magnus Burr j arbetslön, hvilken fordran dock ej bifölls. För afhörande af flera vittnen i detta mål begärde och erhöll allmänna åklagaren uppskof med dess fullföljd och afdömande till nästa ting, då tvifvelsutan flera nya bevis på en del menniskors fasthåliande vid skrock och vidskepelse komma att förebringas. a -A. II. Myhrberg. Vi göra i dag några tillägg till de i går meddelade biografiska underrättelserna om denne ädle och märkvärdige man. Till en början göra vi en rättelse i afseende på hans förnamn. Han Hattar ligen Å nonct Mawvimilian Mohv