XXIV. Rosettes Ziguenarlif. Rosette forsatte sin berättelse sålunda: Man hade lemnat mig åt en trupp ziguenare, hvars chef, absolut herrskare och konung, Jean Vaudrouille var. Truppen bestod af omkring trettio personer, män och qvinnor, samt omkring femton barn, af hvilka intet var öfver tio år. Jag observerade en sak. Männen och qvinnorna bade bronsfärgad hy, sämt svart slätt hår. De talade sing emellan ett språk, som i detta ögonblick var obegripligt för mig, men jag behöfde icke lång tid för att förstå och tala det lika lätt som de sjeltve. Barnen, hvita, friska och rödkindade, tillhörde tydligen icke deras race eller familj. cOm ni händelsevis skulle komma ansigte mot ansigte med den maskerade mannen som lemnade er till ziguenarne, tror ni det skulle vara er möjligt att känna igen honom?4 frågade studenten. Ja, svarade Rosette utan tvekan, med vilkor att jag får höra honom talat