Hans folk följde honom. Man förde mig inåt skogen. Några minuter derefter hörde jag pisksmällar och det dofva bullret af postehäsen som rullade bort i galopp. Jag brast ut i snyftningar. Gråt icke, min ungeX, sade Jean Vaudrouille, mildrande sin råa röst; du skall icke få ledsamt hos oss. Du skall få se. Hen tog derpå fram socker ur sina vida fickor och gaf mig några stycken. Min bedröfvelse försvann som genom ett trollslag. Jag Pörjade kvapra på mitt socker och väntade.