Aftonbladet – 1 april 1867, sida 3

RT kranar tar rata Nat Re det är för mindre stater att få behålla sin neutralitet, om hela den öfriga verldsdelen råkade i brand. Att vi icke äro väl rustade för sådana eventulaliteter vore erkändt, om också predikandet om latt vi äro alldeles vapenlösa saknade grund. Vapen ega vi nog, men dessa äro af olika och föråldrade konstruktioner samt svara icke mot vår tids fordringar. Talaren ansåg nödigt, att vi redan innan detta jårs utgång voro försedda med ett större antal Isnabbskjutande gevär, och angaf det sätt för anskaffoingen af vapen, som han ansåg lämpligast. Han trodde att allt möjligt borde göras för att uppbringa den inhemska tillverkningen, hvarjemte vi från Amerika kunde förskrifva 10,000 I gevär. Efter ett pris af 70 rdr för hvarje gevär, erfordrades för nämnda uppköp 700,000 rdr. På mycket kort tid skulle denna beställning kunna effektueras från några större amerikanska gevärsfabriker. I afseende på uppdrifvandet af den inhemska fabrikationen, borde första åtgärden blifva, att staten för sitt eget gevärsfaktori införskrefve nödiga maskiner. En uppsättning af sådana hade talaren hört uppgifvas kunde erhållas i Amerika för .:200,000 å 150,000 rår. Han ville taga ett medeltal och uppskatta kostnaden härför till 175,000 rår. Likaså borde staten vara de enskilda faktorierna behjelplig för gevärstillverkningens uppbringande. Exempel på dylika förlagslån saknades icke, och talaren anförde såsom bevis härpå, att då gjutningen at de nya kanonerna för statens räkning började vid Finspong, hade förlagslån erhållits på det sätt, att en viss amortering derå gjordes vid levererande af hvarje kanon, Antog man, att staten med 175,000 rdr understödde ön enskilda gevärstillverkningen, fordrades enligt förestående beräkning genast en utgift af 1,050,000 rdr, hvartill kom att patentet för de nya gevären kostade 5000 , hvilken summa dock nedsattes till hälften, om ett så stort antal gevär, som talaren föreslagit, på en gång inköptes. Så ordnadt, borde man kunna hoppas att uppdrifva den inhemska gevärsfabrikationen till 30.000 gevär årligen. Af det anförda visade sig, att det af stateutskottet föreslagna anslaget, 1 million, icke var tillräckligt, hvarföre talaren 1 likhet med frih. Gripenstedt yrkade att det måtte höjas till 12 million. Deraf skulle han helst sett, att 800,000 rår redan under detta år stälts till regeringens disposition, men då den siste talaren (frih. Gripenstedt) ansett 500,000 rdr, utom den disponibla tillgång för gevärs anskaffande som förut fanns att tillgå, tillräckliga, förenade sig talaren med honom i denna del, ehuru detta icke fullt öfverensstämde med hans åsigt om hvad klokheten och försigtigheten bjuda oss. Talaren erinrade vidare om de anslag till krigsrustningar, som beviljats i åtskilliga andra mindre stater. Så hade regeringen i Holland nyligen begärt och fått sig beviljad en summa för ändamålet af 5,700,000 rdr; Baiern 2 millioner; det lilla Schweiz hade på krigsrustningar under sista tiden uppoffrat 10 millioner, och i Danmark hade ensamt till gevär anslagits 2,700,000 rdr, utom ett anslag ale millioner till pansarflottan, anförande talaren såsom bevis på danska folkets beredvillighet till uppoffringar för att skydda sin sjelfständighet, att representationen, då regeringens proposition om nämnda anslag inkommit, vändt sig till krigsministern med förfrågan, om den begärda summan vore tillräcklig. Hr Ribbing framhöll, att om det förslag statsutskottet framställt skulle bifallas, föreföll det honom som vi skulle blifva vapenlösare än någonsin, ty enligt detta förslag skulle de 25,000 dugliga gevär, som vi-nu hade, undergå förändring. Medan dessa söndertogos och förändrades, skulle vi således lida fullkomlig brist på vapen. Hvad var skälet fill att man vågade föreslå en dylik förminskning i vårt försvar och ett försenande i åtgärderna för att skaffa oss vapen. Det första argumentet vore, att vi borde vänta tills armorganisationen blifvit genomförd. Detta föreföll talaren besynnerligt; ty om den indelta soldaten behöfde ett godt gevär, så behöfde äfven en landtvärnist detsamma. Ett annat skäl hade äfven uppgifvits, nemligen missnöjet mot den nuvarande krigsförvaltningen. Talaren ville icke ingå i bedömande af detta klanders befogenhet. Det var ledsamt att en sådan opinion appstått, och han beklagade landet om den egde stund. Men äfven om så vore, ansåg han att vi borde göra som åtskilliga andra nationer, mom hvilka inre tvistigheter uppstått. Åfgöranlet af dessa hade uppskjutits i farans stund, då la förenat sig som en man för att afvärja lenna, och väntat med uppgörelsen af de inre nisshälligheterna, tills faran utifrån var öfyertånden. Ett tredje skäl hade äfven åberopats, remligen den tryckta ställningen. I afseende värpå antydde talaren, att det icke skulle föråna honom om vi, efter hvad som passerat unler den närmast föregående tiden, i öster förkaffat oss en opålitlig granne, och han ansåg lerföre, att om den finansiella ställningen vore indå sämre än den är, så skulle det vara oförvarligt att i närvarande ögonblick icke i främta rummet tänka på vårt försvar. Hellre måtte nan då inskränka andra nigifter, än anslag till less ordnande. Talaren ville för sin del icke pela ett hazardspel med fäderneslandets sjelftändighet. Den bördan vore honom för tung ch den ville han skjuta ifrån sig. Eniigt den beräkning en föregående talare jort, funde vi erhålla 10,000 gevär från utandet på kort tid och tillverka återstoden inom andet, så att vi inom detta års utgång erhöllo jet minimum af 40,000 gevär, som ansetts beöfligt. Talaren önskade att kammaren måtte öja anslaget till 1!, million. . Jöns Pährssen klandrade krigsförvaltningen ch ansåg regeringen hafva visat stor liknöjdhet afseende på vårt försvars ordnande; förordade evärens tillverkande inom landet; uppgaf att i måland ?många små enkla inrättningar funos, med hvilka goda gevär kunde tiliverkas. Skratt). Ni skrattar, men jag försäkrar att jag r lika fosterländskt sinnad, som någon annan. rih. Gripenstedts anförande rörande ställningen iom landet, ville hr Jöns Pährsson bemöta med tt erinra om det stora antal konkurser, som nu ser rum. Vid KL rg om lindrade skatteördor hade frih, Tör öfrigt glömt att taga med räkningen den nya taxeringsbevillningen och ränvinsskatten. Den tid vore ej långt borta, rofeterade hr Jöns Pährsson, då man skulle få fara de sorgliga frukterna af det system som ljts. Han sade sig slutligen ej vilja motsätta gZ anslagets höjande, dock med bestämdt vilkor, t gevären anskaffades inom landet, och hoppa:s han, att man i detta fall icke måtte begå mma misstag, som egt rum i afseende på jernigsmaterielen. Hr v. Ebrenhelw talade äfven för anslagets sjande och ansåg att man ej borde neka mels beviljande på ett ändamål, om hvars vigt h nödvändighet inga stridiga meningar yppats. Hr Key hemställde om icke talmannen, då tin vore så långt framskriden och 16 talare ytrligare anmält sig, ansåg lämpligt göra propolion till kamrarne om diskussionens uppskjunde till nästa plenum. Hr Witt anmärkte, hurusom diskussionerna ödigt utdrages derigenom, att en talare ansåg 3 förbunden att upprepa hvad en föregående gt, och ansåg det i högsta måtto ledsamt, om an nu dertill ytterligare skulle upptaga tiden ed votering om man skulle fortsätta sammanidet eller icke. , Hr Key anmärkte, att han sällan plägade taga mmarens uppmärksamhet i anspråk. Hr C. . Larsson motsatte sig debattens uppskjutande I en annan dag; man riskerade då att ytterare 16 talare kunde anmäla sig. Hr Medin säg, att det låg i talmannens skön att när han hagade afsluta ett sammanträde. Så hade in praktiserat i de gamla stånden. Hr Key märkte häremot, att enligt 51 S riksdagsordn egde talmannen ej makt att utan kamma18 samtycke afsluta sammanträdet. Han afstod från sitt yrkande om diskussionens pskjutande, hvarefter han sjelf erhöll ordet nt anmärkte till en början, att han haft ett nat skäl för sin önskan, att debatten mätte nsckintag mnöormligon dot att friherre (istnenato dt