Aftonbladet – 30 mars 1867, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Engelsk ordfek. TIrländarne kalla redan feniernas sammandrabbning med polisen, då fenierna tillbakaslogos efter det polisen erhålliten förstärkning af tio man, slaget vid Killmallock? — Killmallock är namnet på den by der sammanstötningen skedde, liksom många andra ställen i Irland bärande prefixet ?Kill (döda). Man berättar med anledning häraf följande anekdot: En ung engelsk officer, obekant med irländska förhållanden, hade blifvit skickad till den gröna ön och beordrades en natt på vakt med en afdelning trupper. En karl blef fasttagen under, såsom det tyckes, misstänkta omständigheter och fördes till löjtnanten. På dennes fråga hvarifrån han kom och hvart han ämnade sig, svarade mannen: I have just been to Käillmäny and am going to Käillmoor — hvarpå han, besynnerli som det kan tyckas, genast blef slagen i jern såsom en högst farlig person. Karlen blef följande morgon frigifven, ty han befanns vara en hederlig och lojal borgare, som i affärer besökt de begge nämnda byarne. Officern hade nemligen i sin ifver att arrestera tyckt att karlen sagt: I have just been to kill many and am going to kill more. E — En ung telegraftjensteman, anställd vid en station ej långt från Prag, berättar Prager Abendblatt, måste på några minuter lemna stationslokalen och bad derför städerskan, som just höll på att städa lokalen, att ropa honom om telegrafapparaten skulle börja säga något. Han återkom efter en kort stund och fann till sin öfverraskning städerskan talande högt för sig sjelf. Hvad var det fråga om? Så ofta telegrafen hamrade skrek den goda qvinnan med full hals i apparaten: ?Han kommer straxt!? — Men hvad gör ni då?? frågade telegrafisten förvånad. — Karlen måste vara döf! var hennes förtörnade svar, visst sina tio gånger har jag sagt honom att ni skulle komma straxt, men ändå går han på och hamrar och hamrar! — Bismarcks Jepalarited Grefve Bismarck tyckes vara populär påandra sidan Kanalen också, säger Kreuz-Zeitung, åtminstone skulle man tro det af en puffande tidningsannops för ett ?Lager af färdiggjorda manskläder? i London, Så här låter annonsen: Grefve Bismarcks förtjenster :om Tyskland äro allmänt bekanta; mindre kändt torde det deremot vara, att den store statsmannen nästan aldrig går ut utan att taga på sig en öfverrock, hvars noggranna motstycke i snitt och arbete Moses Sohn skatta sig lyckliga att kunna offerera till ett pris af1 15 shill., 0. 8. Vv. General Grant på en bal. Tidningen Cincinnati Commercials korrespondent i Washington lemnar följande beskrifning på general Grants uppträdande i fuil baldrägt: ?Sent påaftonen anlimde general Grant och hans fru. Ulysses blef genast af en ung fru attacherad och snarare slipad, än ledsagad in i danssalen, hvarest man strax lade beslag på honom för en quadrille. Han var i full baldrägt — civil, icke militär — och tog sig högst löjlig ut-för-dem, som aldrig sett horom annat än i uniform. Han föreföll mycket lång. skrangligare och smala:e öfver skuldrorna, än han förut sett ut. Det måste vara till följd af deberättelser, hvilka äro oskiljaktiga från hans namn, som mången under hans unilormsrock ser en så stor likhet med de stora krigare, som lefvat före honom. . Men när han kläder sig till bal vanställer han obestridligen en god soldat till en lålig sprätt, hvilken jag tror det skulle gå trögt för fruntimren att förälska sig i. Hans vackra moitie drog honom med måttlig framgång med ig i dansen. Han tycktes icke detringaste vara road deraf. Han var besvärad hvarje gång det var hans tour att figurera och kunde hela tiden omöjligt hålla reda på höger och venster. Han äckte instinktmässigt fram högra handen, när let skulle vara den venstra och tvärtom. Till på köpet tycktes han vara barnsligt rädd för att le på fruntimrens långa klädningar. Men om denna fruktan är icke generalen ensam. Den ntager en stör mängd gentlemens själ vid dylika illfällen. För min del påstår jag utan tvekan, utt det behagligaste ljud man kan få höra i en valsal är det förtjusande ritseh-ratseh, som sqvallar om en sönderrifven klädning. Detta är i yndareng öron en musik långt mera hänförande n den, som kan frambringas med röster eller nstrumenter. Hvad är väl en lång släpande sienklädning annat än en ständig inbjudning till em trefliga förlägenhetsscen, som följer på en od, ärlig trampning? Om gentlemennen icke örstå vinken, är det derföre att de äro för dum: ra; men säkerligen skulle fruntimren icke: bära ådana omkring den svallande drägten, om de ke ville ha dem sönderrifna emellanåt. MMMM ——? — RAL